underligt då att tiden ej kunde räcka till för allt, hvad de begge herrarne skulle uträtta. De kunde, Gud bättre! endast vara med om 10 komitsammanträden under hela den tid, riksdagen pågick. Klart var ock, att under sådana förhållanden det bästa de kunde göra — och de gjorde det verkligen — var att inskränka sitt deltagande i komitåns arbeten under denna tid till att reservera sig mot de af komitens pluralitet vid dessa sammanträden fattade beslut. Att reservationerne ej heller blifvit så fullständiga och så motiverade, som reservanterne sjelfve önskat dem, är en olägenhet, som vi här endast i förbigående vilja påpeka, då enligt hvad den tredje af reservanterne, hr Key, offentligen tillkännagifvit, denna brist i dem ju kommer att afhjelpas genom reservanternes tillämnade sammanträffande i hufvudstaden under nästa månad för utarbetande af en gemensam reservation, denna gång (godhetsfullt) utan ersättning. Som sagdt är, riksdagen var slut, men ej komitåns arbete. Det afslutades först den 27 maj. Hrr Sven Ersson och Sven Nilsson ingåfvo då sina arvodesräkningar. Begge två hade före sin hemresa vid julen inlemnat räkningar för vistelsen i höstas i hufvudstaden såsom komitledamöter samt för hitresan i oktober och hemfärden vid julen. Som dessa handlingar äro hvar för sig af ganska stort intresse, tro vi oss böra in extenso framlägga dem för våra läsares ögon, men måste för utrymmets skull uppskjuta dermed till nästa nummer.