— Ävdtligen, sade han, utan att vända sig om och troende att han talade till Georg. Hvarför låter ni mig vara så här ensam? För att jag skall vänja mig vid ensamheten, kan jag tro... Jag har ingenting af hvad jag behöfver, inte en gång min cigarrlåda. Gabriella skyndade sig att ställa denna bredvid honom. — Ack! mumlade amiralen, med en känsla af bitterhet, förr fattades mig ingenting... när min lilla flicka passade upp på mig. Och åter fick han ett anfall af gikten samt utropade: — Blixt och dunder!... Ge mig då åtminstone någontiog att lägga mitt ben på! Gabriella flyttade en taburett under hans sjuka ben. Då blef baronen henne varse och vände sig häpen om. — Ni hör! hvem har bedt er komma hit? Hvad vill ni? Den unga flickan sammanknäppte sina händer. — Jag vill... inte resa bort och veta att ni är ledsen på mig, svarade hon med ettrörande behag. . ; — Hvad bryr ni er derom? Ni lär väl inte fästa synnerligt afseende på, om jag är glad eller ledsen, ni som nyss var så belåten öfver att er mor vägrade mottaga hvad jag ville ge henne... Seså, lemna mig! — Nej, sade Gabriella; jag besvär er, låt mig stanna qvar... — Jaså, vill ni inte ge vika för mig, så lär väl jag i stället rymma fältet, afbröt han henne, i det han steg upp. Det var hans mening att gå ut ur rummet; men då han satte sin fot till golfvet, värkte det så häftigt i densamma, att han ej kunde låta bli att jemra sig; och han tappade sin krycka. Följden var att han vacklade, och säkerligen skulle han ha fallit omkull, såvida