— Ävdtligen, sade han, utan att vända sig
om och troende att han talade till Georg. Hvar-
för låter ni mig vara så här ensam? För att
jag skall vänja mig vid ensamheten, kan jag
tro... Jag har ingenting af hvad jag behöfver,
inte en gång min cigarrlåda.
Gabriella skyndade sig att ställa denna bred-
vid honom.
— Ack! mumlade amiralen, med en känsla
af bitterhet, förr fattades mig ingenting... när
min lilla flicka passade upp på mig.
Och åter fick han ett anfall af gikten samt
utropade:
— Blixt och dunder!... Ge mig då åtmin-
stone någontiog att lägga mitt ben på!
Gabriella flyttade en taburett under hans sjuka
ben. Då blef baronen henne varse och vände
sig häpen om.
— Ni hör! hvem har bedt er komma hit?
Hvad vill ni?
Den unga flickan sammanknäppte sina händer.
— Jag vill... inte resa bort och veta att ni
är ledsen på mig, svarade hon med ettrörande
behag. . ;
— Hvad bryr ni er derom? Ni lär väl inte
fästa synnerligt afseende på, om jag är glad
eller ledsen, ni som nyss var så belåten öfver
att er mor vägrade mottaga hvad jag ville ge
henne... Seså, lemna mig!
— Nej, sade Gabriella; jag besvär er, låt
mig stanna qvar...
— Jaså, vill ni inte ge vika för mig, så lär
väl jag i stället rymma fältet, afbröt han henne,
i det han steg upp.
Det var hans mening att gå ut ur rummet;
men då han satte sin fot till golfvet, värkte
det så häftigt i densamma, att han ej kunde
låta bli att jemra sig; och han tappade sin
krycka. Följden var att han vacklade, och
säkerligen skulle han ha fallit omkull, såvida