skulle verkligen derigenom, på samma gång han tillfredsställde sin harm, ätven i någon mån lyda sitt hjertas maning. Baronessans vägran krossade äfven denna förhoppving; alla band, som fästat honom vid de tvänne varelser, han hållit kärast på jorden, voro pu slitna. Han erfor häröfver en vrede och en smärta, som efter vanan gåfvo sig tillkänna genom våldsamheter. Han promenerade i parken och förgick sig der mot trädgårdsmästaren; han besökte stallet och tyckte sind bästar vara illa skötta; han företog sig att inspektera hela slottet, och öfverallt fann han anledningar till klander ; slutligen förjagade han ett par tre tjenare och begaf sig åter in i sina rum samt slog sig ned i sin vanliga ländstol. Under tiden vidtogo baronessan och Gabriella i största hast förberedelser till resan. De hade snart packat in hvad de ville taga med sig, och när vagnen kördes fram, voro de färdiga att fara. Men när Gabriella börde bullret af de rullande hjulen och varseblef körsvennen, som hoppade ned från kuskbocken, fattades hon af ett slags yrsel. Hittills hade intrycken följt så hastigt på hvarandra, att de nasserat såsom drömbilder. Oupphörligen jagad från den ena ångestfulla situationen till den andra, hade den unga flickan icke haft tid till att begrunda sin olycka och, så att säga, förvissa sig om dess verklighet. Ett svagt hopp hade fortfarande lefvat midt ibland hennes sorg och förtviflan; det hade nästan förefallit henne som skulle hon förr eller senare vakna ur den elaka drömmen. synen af resvagnen, som skulle föra henne långt bort från Barville, beröfvad e henne denna illusion. För första gången fullt inseende verkligheten och vidden af sin olycka, blef hon till en början nästan döfvad af det hårda slaget.