UNGDOMSSYNDERNA, AF EMILE SOUVESTRE. Öfversättning af P. Edvin Stenfelt. (Forts. fr. föreg. n:r.) Herr de Rostang, som börjat känna sig öm om hjertat, reste sig hastigt upp. En mörk rodnad utbredde sig öfver hans ansigte. — Jaså, ni vägrar! utbrast han retad. Ni vill inte ta emot gåfvan, derför att det är jag som erbjuder er den. — Ack! tro icke det, min herre! — Ni vill inte ha någonting att tacka mig för. Er oegennytta härrör således blott af högmod... af hat! : Mor och dotter ville protestera häremot; men han var icke böjd för att höra på hvad de hade att andraga. — Gud fördöme mig! ropade han; låtom oss då enj gång sluta att språka. Res, min fru, res med er dotter... Jag vill icke mera se er, jag vill ej ens vidare höra talas om er... adjö, och för all del kom aldrig tillbaka! Han befann sig nu vid ingåogen till rummet, och oaktadt de båda qvinnorna sökte beveka honom att dröja, gick han sin väg och slog häftigt igen dörren efter sig. Denna sista tvist hade kostat alltför mycket på honom. Han kände sig mot sin vilja dragen till Ernestinve och ännu mera till hennes dotter. Detta var ju heller ingenting att undra öfver; han kunde naturligtvis icke glömma all den lycka, han njutit, och för hvilken han haft dem att tacka. Också hade han hoppats, att han skulle kunna behålla dem fortfarande fästade vid sig genom tacksamhet, om ieko genom någon annan känsla. Det var derför han ville dela sin förmögenhet med dem. Han