UNGDOMSSYNDERNA,
AF
EMILE SOUVESTRE.
Öfversättning af P. Edvin Stenfelt.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Herr de Rostang, som börjat känna sig öm
om hjertat, reste sig hastigt upp. En mörk
rodnad utbredde sig öfver hans ansigte.
— Jaså, ni vägrar! utbrast han retad. Ni
vill inte ta emot gåfvan, derför att det är jag
som erbjuder er den.
— Ack! tro icke det, min herre!
— Ni vill inte ha någonting att tacka mig
för. Er oegennytta härrör således blott af hög-
mod... af hat! :
Mor och dotter ville protestera häremot; men
han var icke böjd för att höra på hvad de
hade att andraga.
— Gud fördöme mig! ropade han; låtom oss
då enj gång sluta att språka. Res, min fru,
res med er dotter... Jag vill icke mera se
er, jag vill ej ens vidare höra talas om er...
adjö, och för all del kom aldrig tillbaka!
Han befann sig nu vid ingåogen till rummet,
och oaktadt de båda qvinnorna sökte beveka
honom att dröja, gick han sin väg och slog
häftigt igen dörren efter sig.
Denna sista tvist hade kostat alltför mycket
på honom. Han kände sig mot sin vilja dra-
gen till Ernestinve och ännu mera till hennes
dotter. Detta var ju heller ingenting att undra
öfver; han kunde naturligtvis icke glömma all
den lycka, han njutit, och för hvilken han haft
dem att tacka. Också hade han hoppats, att
han skulle kunna behålla dem fortfarande fä-
stade vid sig genom tacksamhet, om ieko ge-
nom någon annan känsla. Det var derför han
ville dela sin förmögenhet med dem. Han