Article Image
Konstapeln kastade vid sitt inträde en for-
skande och nyfiken blick på de båda qvinnorna,
som skyndat att resa sig upp, och deras blek-
het syntes slå honom med förvåning och häp-
nad. Då emellertid Ernestine frågade honom
hvad han ville, gaf han tillkänna att amiralen
önskade tala med fru baronessan.
Denna gjorde er rörelse, som vittnade om
att hon ämnade begifra sig tillbaka till sina
rum. Gabriella fattade henne i armen och höll
henne qvar.
— Sög herr de Rostang att min mor väntar
honom här, yttrade hon.
Och dragande Ernestine intill sitt bröst, sade
hon sedan Georg gått ut!
— Ack! jag lemnar er icke!
— Hvad fruktar du väl? svarade barones-
san, som sjelf darrade af oro. Detta sista möte
är oundgängligt; jag har beredt mig derpå.
Det är ju nödvändigt att jag får erfara ami-
ralenz3 beslut med anledning af hvad som händt.
— Här ha vi honom, afbröt henne Gabriella.
Man hörde verkligen den gamle sjöoffice-
rens tunga och ojemna steg. Fru de Rostarg
gaf tecken å: sin dotter, att hon skulle lemna
henne; men den unga flickan, som motvilligt
aflägsnade sig, stannade, när bon Kunnit till
dörren, och blef till hälften dold af det dra-
peri, som omgaf densamma.
Amiralen tycktes icke märka hennes närvaro.
Han inträdde långsamt, helsade helt tyst på
baronessan och uppmanade henne genom en
åtbörd att sätta sig. Å hans panna sågos täta
veck, och hans ögon voro mer än vanligt för-
djupade i sina hbålor. För öfrigt var det in-
genting hos honom, som förrådde vrede.
— Jag har något att säga er, yttrade han
med en röst, som var nästan darrande. Men
jag skall bli så kort som möjligt ...Detta sam-
tal var emellertid... oundvikligt.
Thumbnail