Konstapeln kastade vid sitt inträde en forskande och nyfiken blick på de båda qvinnorna, som skyndat att resa sig upp, och deras blekhet syntes slå honom med förvåning och häpnad. Då emellertid Ernestine frågade honom hvad han ville, gaf han tillkänna att amiralen önskade tala med fru baronessan. Denna gjorde er rörelse, som vittnade om att hon ämnade begifra sig tillbaka till sina rum. Gabriella fattade henne i armen och höll henne qvar. — Sög herr de Rostang att min mor väntar honom här, yttrade hon. Och dragande Ernestine intill sitt bröst, sade hon sedan Georg gått ut! — Ack! jag lemnar er icke! — Hvad fruktar du väl? svarade baronessan, som sjelf darrade af oro. Detta sista möte är oundgängligt; jag har beredt mig derpå. Det är ju nödvändigt att jag får erfara amiralenz3 beslut med anledning af hvad som händt. — Här ha vi honom, afbröt henne Gabriella. Man hörde verkligen den gamle sjöofficerens tunga och ojemna steg. Fru de Rostarg gaf tecken å: sin dotter, att hon skulle lemna henne; men den unga flickan, som motvilligt aflägsnade sig, stannade, när bon Kunnit till dörren, och blef till hälften dold af det draperi, som omgaf densamma. Amiralen tycktes icke märka hennes närvaro. Han inträdde långsamt, helsade helt tyst på baronessan och uppmanade henne genom en åtbörd att sätta sig. Å hans panna sågos täta veck, och hans ögon voro mer än vanligt fördjupade i sina hbålor. För öfrigt var det ingenting hos honom, som förrådde vrede. — Jag har något att säga er, yttrade han med en röst, som var nästan darrande. Men jag skall bli så kort som möjligt ...Detta samtal var emellertid... oundvikligt.