UNGDOMSSYNDERNA, AF . EMILE SOUVESTRE. Öfversättning af P. Edvin Stenfelt. iForts. fr. töreg. n:r.) — Sakta, sakta, afbröt honom amiralen. Det var tusan hvad ni går på, unge man! Ni har inte varit på BDBarville mer äns några timmar, och ni har redan räddat och friat till dottren i huset. Jag märker att ni är en vän af den klassiska helgjutenheten, och att ni vill sammantränga dramats alla fem akter inom den korta tidrymdex at ett dygn. Ren6 konde ej afsålla sig ifrån att le. — Förlåt, amiral, sade han, jag är verkligen ej nog förmäten att hoppas en så hastig upplösning af pjesen. Jag begär nu endast er tillåtelse att göra mig känd och, så vidt jag kan, förtjent af den lycka, jag vågar eftersträfva. — Jaså, återtog baronen, om det icke är fråga om någonting annat, ser jag intet hinder för att bevilja er anhållan. — Ni ger således ert samtycke, herr amiral? — Ett ögonblick, min vän! När det gäller giftermålsangelägenheter, äro föräldrarne blott att anse såsom reservirapper, hvilka böra in-. gripa först efter sjellva hufvudstyrkau. Na har redan cn lång stund förgått, hvarunder flickstumpan här åhört o0:s, utan att säga ett ord; det tillkommer likväl henne att svara i första rummet. — Mig, sade Gabriella, i det hon lutade sig intill amiralens axel, för att dölja sin förvirring. Hur kan ni säga så? — Hvad för slag! utropade amiralen. Jag säger endast, min vän, att brefvet är adresseradt till dig, oca att jag inte vill åtaga mig att sköta din korrespondens. Du behöfver blott belt uppriktigt svara hvad du tänker om det gjorda förslaget.