UNGDOMSSYNDERNA,
AF
. EMILE SOUVESTRE.
Öfversättning af P. Edvin Stenfelt.
iForts. fr. töreg. n:r.)
— Sakta, sakta, afbröt honom amiralen. Det
var tusan hvad ni går på, unge man! Ni har
inte varit på BDBarville mer äns några timmar,
och ni har redan räddat och friat till dottren
i huset. Jag märker att ni är en vän af den
klassiska helgjutenheten, och att ni vill sam-
mantränga dramats alla fem akter inom den
korta tidrymdex at ett dygn.
Ren6 konde ej afsålla sig ifrån att le.
— Förlåt, amiral, sade han, jag är verkligen
ej nog förmäten att hoppas en så hastig upp-
lösning af pjesen. Jag begär nu endast er til-
låtelse att göra mig känd och, så vidt jag kan,
förtjent af den lycka, jag vågar eftersträfva.
— Jaså, återtog baronen, om det icke är fråga
om någonting annat, ser jag intet hinder för att
bevilja er anhållan.
— Ni ger således ert samtycke, herr amiral?
— Ett ögonblick, min vän! När det gäller
giftermålsangelägenheter, äro föräldrarne blott
att anse såsom reservirapper, hvilka böra in-.
gripa först efter sjellva hufvudstyrkau. Na
har redan cn lång stund förgått, hvarunder
flickstumpan här åhört o0:s, utan att säga ett
ord; det tillkommer likväl henne att svara i
första rummet.
— Mig, sade Gabriella, i det hon lutade sig
intill amiralens axel, för att dölja sin förvirring.
Hur kan ni säga så?
— Hvad för slag! utropade amiralen. Jag
säger endast, min vän, att brefvet är adresse-
radt till dig, oca att jag inte vill åtaga mig att
sköta din korrespondens. Du behöfver blott
belt uppriktigt svara hvad du tänker om det
gjorda förslaget.