improvisationens hänförelse råkat uttala, rod
nade och skyndade sig att tillägga:
— Naturligtvis när man är gift!
— Oh! det är ett onndgängligt vilkor, sad
Ren allvarsamt; landet är behagligt blott on
man der får lefva tillsammans med den, mar
utvalt till sin maka och om man håller denn:
person kär. Vågar jag fråga er, min fröken
om ni tycker om slottet i Verricres?
— Ja, min herre, sade Gabriella förvirrad
det gör jag visst... jag tycker att det är et
af de vackraste ställen i Normandie.
— Då, återtog den unge mannen lifligt, an
ser ni kanhända, att det skall behaga henne ..
som är i fråga?
— Ja, min herre, stammade den uvga flickan
som kände att det afgörande ögonblicket va
inne och HBvilkens hela varelse ena angenän
rysning genomlopp. Dock är det nödvändig
att känna den persons... smak som...
— Hon har rätt, inföll en manlig stämma.
Gabriella och Amerikanaren vände sig om.
De hade, utan att sjelfva märka det, konnmni
oda till den lilla parken af lönnar i hvilke
herr de Rostang som oftast uppehöll sig; tvi
steg ifrån sig funno de amiralen sittande bred
vid lusthuset.
1våda två stannade, intagne af häpnad oc
öfve rraskning. Den gamle sjöofficeren, som höl
en bok i handen, reste sig upp med ansträng
ning Och gick emot dem.
— Det tyckes, som hade hr de Ramitre vela
sätta ltt förstånd på prof, sade han i skämt
sam ton till den unga flickan.
— Hr baronen har hört hvad vi sagt! utro
pade Renå.
— Så mycket som behöfves, för att begrip:
hvarom fråga var, svarade amiralen ironiskt.
Och vändande sig till Gabriella, yttrade han