män i on ny, ehuru ingalunda förbättrad upp-
aga. Denna senare bär alltför tydligt syskon-
tycke med de alära första brefven från riks-
dagsläktaren, som stodo att läsa uti den sg. k.
skämttidningen Söndags-Nisse i början af detta
år, för att misstänkas för att vara någonting
annat än hvad de verkligen äro, nemligen en tem-
ligen misslyckad skandai.
Att Fäderreslandet till någon del sökt full-
göra sitt kall som censor, synes framgå af det
föregående. Så mycket oförklarligare framstår
tidningensbeteende i den sak vi tagit oss friheten att
här ofvan påpeka. Hvar månde orsaken härtill
vara? Ej kan det vara räddhåga; Fäderneslan-
det har ju — så vidt man nemligen får sätta
tro till dess egna ord — en gång för alla för-
klarat, att det kommer att gå sin väg rätt fram
utan menniskofruktan. Att misstänka tidnin-
gens vare sig synliga eller osynliga ledare för
bristande mod vore dessutom — med känne-
dom om vissa antecedentia — så orimligt, att
en sådan tanke ej kan falla någon förnuftig va-
relse in. Anses måhända saken vara så obe-
tydlig, att det bart huggande svärd tidningen
bar till sin disposition, ej behöfver användas?
Härom kunna dock meningarne vara delade. En
riksdagsman bor t. ex. i närheten af någon vid
Östersjökusten belägen stad. Efter väl förrät-
tadt värf lemnar han riksdagsorten. Som hvarje
annan klok och förståndig menniska — och nå-
gra andra böra väl ej komma i fråga som folk-
representanter — föredrager han den beqväma
och billiga ångbåten framför den qvalmiga ku-
påen och den skakande skjutskärran. Så långt
är allting godt och väl; men nu kommer det
kinkiga i sjelfva saker. Andra kammarens re-
sereglemente är nemligen så uppgjordt, att för
resa på ångbåt ersättningen nätt och jemt be-
täcker sjelfva kostzaden, och iagerting derut-
öfver, då deremot de båda öfriga sätten att fär-
das lemna en klok hushållare ett ej så ringa
öfverskott. För att afhjelpa denna ledsam-
ma omständighet uppger vår riksdagsman
uti den räkning, han inlemnar till riksgälds-
kontoret och för hvilken han också mycket rik-
tigt uppbär betalning, en helt annan marchruta.
Han ångar nemligen på jernvägen till östra ba-
nans ändpunkt, derefter skakas han på rapp-
höna en 10 å 15 mil — ailt detta på pappe-
ret, välförståendes. På detta fiffiga sätt har
han undvikit Charybdis utan att stöta på Scylla:
han reser den billigaste och beqvämaste vägen
och får betaidt för den dyraste och obeqväma-
ste. Ett sådant sätt att gå tillväga må väl vitt-
na om ett slags hufvud för affärer . ..men...
men...ju mindre man talar derom, desto bättre
för resenärerna sjeltva. I gällande reseregle-
mente för tjenstemännen äro desse förbjudna att
göra anspråk på ersättning för någon annan
väg, än de verkligt rest. Något sådant förbud
finnes visserligen icke för Andra Kammarens
ledamöter, men riksdagen har tvifvelsutan an-
sett att stadgande härom vore helt och bållet öfver-
siödigt, och detta så mycket hellre, som den ej
kuunat eller ens haft rättighet att misstänka en
folkrepresentant för ett mer eller mindre tve-
tydigt handlingssätt. Summorna, som på detta
sätt blifvit statsverket undansnillade, äro visser-
ligen hvar för sig temligen obetydliga. Mån-
ga bäckar små göra dock en stor å, och riks-
dagskostnaderna äro i sanning tillräckligt stora
att ej genom några konstiga medel behöfva
Hvarken sakens ringa vigt eller några andra
omständigheter kunna derför, så vidt ins. kan
förstå, vara orsaken till Fäderneslandets ihär-
diga tystnad. Denna härleder sig tvifvelsutan
från någon naturkraft, som åtminstone för den
stora allmänheten ännu är outredd och oför-
klarlig. — Den har dock väckt så mycken upp-
märksamhet och undran, att det nog blir nödigt
för Fäderneslandet att afgifva någon sorts
förklaring, så att det ej må blifva utsatt för
misstankar, som kanhända äro oberättigade, men
som vinna starkare stöd för hvarje dag som
den märkvärdiga tystoaden fortfar.