hvilkens pergaments-fysionomi antog ett uttryck
af misstänksamhet.
Notarien var nog oklok att låta den gamle
trotjenaren veta det han märkt hans misstankar.
Han utbrast i skratt och utropade, i det han
klappade konstapeln på axeln:
— Hvad tusan, pappa Duret, tror ni mig
händelsevis vara stadd på orätta vägar? Ni ser
ut att misstänka mig för både ett och annat.
— Ja, erfarenheten har gjort mig fallen för
att tro menniskor om ondt, svarade Georg
buttert.
Bouvards poetiska ådra hade emellertid efter-
hand utsinat; det var nu slut med hans hän-
ryckning, hans inspiration; han blef för hvarje
ögonblick alltmera lik sig sjelf.
— Jag förstår, sade han åter skrattande och
i det han stoppade båda händerna i sina rock-
fickor; ni påminner, min käre Duret, om den
der hunden i Rouen, som brukade få mycket
stryk och till sist blef så rädd att ban tog trä-
skålen, ur hvilken hav skulle äta, för en käpp.
— Det är inte fråga om mig nu, genmälde
konstapeln med sin vanliga tvärhet.
— Hvarför inte det, om jag får fråga? åter-
tog Bouvard, som stod midt på golfvet i en
ställning, som angaf att han ville vara mycket
vigtig. Ni kan känna er stolt öfver ert upp-
förande, mir Vän.
Georg ville afbryta honom.
— Ja, stolt, det är just rätta ordet, uppre-
pade notarien, i det han höjde rösten; ty, för
att taga ett exempel, ni behandlade tru Duret
på ett sätt som...
— Jag behandlade henne såsom hon förtjente,
inföll konstapeln förbittrad. Hon glömde mig,
och jag glömde hexne.
— Ja, det är just detta jag finner beröm-
värdt, återtog Bouvard med allvar. Det hedrar
en olycklig äkta man, att han icke ger med
sig, ; icke röjer någon svaghet, och i alla fall