samma morgon blifvit honom meddeladt, syntes bragt ur fattningen. En stund af allmän häpnad inträdde. Främlingen kastade en hastig och sorgsen blick omkring sig. — Ni ser, herr amiral, att det är en nödig försigtighet som bjudit mig att iakttaga en viss förbehållsamhet i afseende på mitt namn, sade han, skakande hufvudet; ty deoana hand, som ni har räckt den okände, vägrar ni att bjuda en fiendes son, Baronen tvekade en sekund, men hans blick mötte Marcels och Gabriellas, och han såg tydligt att båda hans barn önskade att han skulle visa sig försonlig. Hen gjorde derför en kraftig ansträngning för att öfvervinna sin motvilja och räckte ånyo sin hand åt den unge mannen, utropande helt vänligt: — Bort med allt gammalt agg! Jag vill icke, för det pi är slägt med en man, till hvilken jag stått i ett fierdtligt förhållande, bemöta er annorlunda än jag eljest skulle ba gjort. Vi skola bli goda vänner, vi båda! För menniskor vid min ålder är hatet, likasom kärleken, en frukt som tillhör en annan årstid; och när man ej kan gå utan krycka, är det bäst att man sluter fred med menskligheten. — Således, sade Renå rörd, har herr amiralen ingenting emot att glömma... — Jag vill glömma allt, utom hvad ni nyss gjort för dessa barn, svarade sjöofficeren med imponerande värdighet. Och beviset bärpå är att jag, om er far i denna stund infunne sig i mitt slott, skulle bjuda äfven honom min hand. — År det väl möjligt? — Ja, min herre; ni kan säga honom det, så vida han följt med er till Europa. Må han komma, och i slottet Barville skall han bli mottagen såsom en vän. — Ack! tack, herr amiral, utropade den unge mannen, tack på min fars Vägnarl Men den