samma morgon blifvit honom meddeladt, syntes
bragt ur fattningen. En stund af allmän häp-
nad inträdde. Främlingen kastade en hastig
och sorgsen blick omkring sig.
— Ni ser, herr amiral, att det är en nödig
försigtighet som bjudit mig att iakttaga en
viss förbehållsamhet i afseende på mitt namn,
sade han, skakande hufvudet; ty deoana hand,
som ni har räckt den okände, vägrar ni att
bjuda en fiendes son,
Baronen tvekade en sekund, men hans blick
mötte Marcels och Gabriellas, och han såg tyd-
ligt att båda hans barn önskade att han skulle
visa sig försonlig. Hen gjorde derför en kraf-
tig ansträngning för att öfvervinna sin motvilja
och räckte ånyo sin hand åt den unge man-
nen, utropande helt vänligt:
— Bort med allt gammalt agg! Jag vill icke,
för det pi är slägt med en man, till hvilken
jag stått i ett fierdtligt förhållande, bemöta er
annorlunda än jag eljest skulle ba gjort. Vi
skola bli goda vänner, vi båda! För menniskor
vid min ålder är hatet, likasom kärleken, en
frukt som tillhör en annan årstid; och när man
ej kan gå utan krycka, är det bäst att man
sluter fred med menskligheten.
— Således, sade Renå rörd, har herr ami-
ralen ingenting emot att glömma...
— Jag vill glömma allt, utom hvad ni nyss
gjort för dessa barn, svarade sjöofficeren med
imponerande värdighet. Och beviset bärpå är
att jag, om er far i denna stund infunne sig i
mitt slott, skulle bjuda äfven honom min hand.
— År det väl möjligt?
— Ja, min herre; ni kan säga honom det,
så vida han följt med er till Europa. Må han
komma, och i slottet Barville skall han bli
mottagen såsom en vän.
— Ack! tack, herr amiral, utropade den unge
mannen, tack på min fars Vägnarl Men den