UNGDOMSSYNDERNA,
AF
EMILE SOUVESTRE.
Öfversättning af P. Edvin Stenfelt.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
— Hvad säger ni? utropade Ernostine blek-
nande. Åh! det är omöjligt, min herre... Ni
kan inte hysa en sådan afsigt.
Amiralen såg hastigt upp.
— Och hvarför det, min fru? frågade han
med stränghet.
— Hvarför! stammade baronessan brydd. Vet
ni inte att Marcel bär ert namn, att det till-
kommer honom att bibehålla det anseende, som
dervid varit fästadt sedaa långa tider tillbaka?
Den förmögenhet, ni vill dela, har ni sjelf fört
med er i vårt bo, och det är rättvist att sonen
ärfver fadren. as
— Sonen! upprepada barosen. An Gabriella
då, min fru, är icke äfven hon mitt barn?
Ernestine kunde härpå inganting svara.
— Gud fördömv mig! utropade amiralen, otå-
ligt knackande på ländstolskarmen; ni tycks ha
föresatt er att alltid tillvägagå efter en viss
oföränderlig regel. Så ofta jag vill göra någon-
ting för systern, kommer ni och förer broderns
talan. Ni finner mig aldrig n0Z Öm, nog fri-
koitig mot honom, under det ri ständigt mot-
sätter er hvarje liten uppmuntran, som, jag vill
bereda henne.
— Amiral! .
— HEvarför gör ni så, min fru? Hvsrför upp-
offrar ni ert eget barn till förmån för min son?
Hura kommer det sig, att ni uppmanar mig att
rikta honom på hennes bekostnad?
Baronessan vände bort hufvudet med alla
tecken till den lifligaste ångest.
— Men svara då, utropade den gamle sjö-
officeren förbittrad; ty ni måste ha något skäl