visade, icke härrörde af verklig frid i själen,
utan af resignation. Hos henne fanns en sorg-
genhet, hvilken, så att säga, utgjorde den grund,
hvarpå alla hennes öfriga känslor rörde sig.
Hennes väsende liknade ett landskapsstycke af
Poussin: det var så fridfullt, så harmoniskt —
och bar ändock prägeln af melankoli.
Baronessan hade varit vacker och var det
ännu; men hennes skönhet hade ingenting af
det sinnligt behagliga, utan var sådan man före-
ställer sig hos ett helgon. Oaktadt hennes van-
liga lugn, kunde man ibland på vissa nervösa
rörelser förmärka tillvaron af de sju värjstyg-
nen i hjertat.
Efter frukostens slut hade Gabriella, fortfa-
rande försjunken i tankar, hittat på en före-
vändning att lemna salongen; men hon kom
nästan genast tillbaka och ropade Marcel:
Den unge mannen frågade hvad hon ville.
— Kom och se! kom och se! utbrast hon, i
det hon drog honom med sig till fönstret och
visade honom en alldeles ny kabriolett, för
hvilken man höll på att spänna hans häst
Soliman.
— Hvad är det här? frågade Marcel för-
vånad.
— Har ni då glömt den önskan, ni uttryckte
för några dagar sedan? sade baronessan, som
leende närmat sig de båda syskonen.
Marcel spratt till. -
— Hvad säger ni? utropade han. Ar denra
ämnad åt mig?
— Ja, åt hvem eljest? inföll Gabriells, strå-
lande af förröjelse.
— Och det är återigen ni, som varit god
emot mig! återtog den unge mannen, i det har
fattade Ernestines hand och kysste den. Ack!
förlåt, det är för mycket... Jag vet inte, huru
jag skall kunna tacka er nog.
— Och jag vet inte, huru jag skall kunna