visade, icke härrörde af verklig frid i själen, utan af resignation. Hos henne fanns en sorggenhet, hvilken, så att säga, utgjorde den grund, hvarpå alla hennes öfriga känslor rörde sig. Hennes väsende liknade ett landskapsstycke af Poussin: det var så fridfullt, så harmoniskt — och bar ändock prägeln af melankoli. Baronessan hade varit vacker och var det ännu; men hennes skönhet hade ingenting af det sinnligt behagliga, utan var sådan man föreställer sig hos ett helgon. Oaktadt hennes vanliga lugn, kunde man ibland på vissa nervösa rörelser förmärka tillvaron af de sju värjstygnen i hjertat. Efter frukostens slut hade Gabriella, fortfarande försjunken i tankar, hittat på en förevändning att lemna salongen; men hon kom nästan genast tillbaka och ropade Marcel: Den unge mannen frågade hvad hon ville. — Kom och se! kom och se! utbrast hon, i det hon drog honom med sig till fönstret och visade honom en alldeles ny kabriolett, för hvilken man höll på att spänna hans häst Soliman. — Hvad är det här? frågade Marcel förvånad. — Har ni då glömt den önskan, ni uttryckte för några dagar sedan? sade baronessan, som leende närmat sig de båda syskonen. Marcel spratt till. — Hvad säger ni? utropade han. Ar denra ämnad åt mig? — Ja, åt hvem eljest? inföll Gabriells, strålande af förröjelse. — Och det är återigen ni, som varit god emot mig! återtog den unge mannen, i det har fattade Ernestines hand och kysste den. Ack! förlåt, det är för mycket... Jag vet inte, huru jag skall kunna tacka er nog. — Och jag vet inte, huru jag skall kunna