lidne juni samt fortgår till den 1 instun-
dande augusti, är på långt när icke så rik-
haltig och öfver hufvud taget icke heller i
konstnärligt hänseende så värdefull, som
den likaledes skandinaviska konstutställnin-
gen härstädes 1866. Så finner man t. ex.
att flera bland de svenska konstnärerna
representeras endast af gamla, förut sedda
arbeten, andra saknar man — och detta
med verklig saknad — helt och hållet; det-
samma är förhållandet med åtskilliga fram-
stående konstnärer i broderlandet hinsidan
fjellen och i broderlandet hinsidan sun-
det. Finlands konst representeras endast
af en tafla, hvarjemte den skandinaviska ut-
ställningen upptager äfven en tafla af en
fransysk mästare, nemligen hr Francois por-
trätt af — prasidenten vid sångtäflingen i
Paris förra året, baron Taylor, som skänkt
detta sitt konterfej åt Upsala studentkår.
Hvad som nu finnes exponeradt är emel-
lertid icke så litet, katalogen upptager nå-
got öfver 270 nummer. Ja, man skulle till
och med kunna säga, att denna utställning
företer ett i vissa fall ganska stort öfver-
flöd på konstverk. Antalet är nemligen mer
än tillräckligt för den i högsta måtto olämp-
liga och ytterst bedröfliga lokal, som konst-
akademien för dylika utställningar eger till
sitt förfogande; ty oaktadt man vid taflor-
nas placerande utan tvifvel sökt att på lämp-
ligaste sätt ordna samlingen, sakna dock
åtskilliga exponenter ingalunda skäl att be-
klaga sig öfver den plats, de fått sig anvi-
sad i det ena eller andra båset. Den
ofta förnyade omfyttningen af taflorna afser
väl att i möjligaste måtto utjemna dessa
missförhållanden, men dermed kunna natur-
ligtvis ej olägenheterna af lokalens otill-
räcklighet afhjelpas.
Hvad som för öfrigt framstår som ett
märkbart och anmärkningsvärdt öfverflöd på
denna utställning är antalet af nya osålda
taflor. De äro fler, vi frukta det, än det för
närvarande finnes köpare här i landet, hvil-
ket förhållande dock icke uteslutande har
sin orsak i taflornas mängd, icke heller i
konstmarknadens stillhet, i det ringa anta-
let af svenska konstnärer eller knapp köp-
lust, utan deri att så litet finnes af prima
vara, och det oaktadt så mycket som hål-
les högt i pris. Af den senare kategorien
finnas till och med taflor, som ej kunna
vara utställda i annat ändamål, än att tjena
till skräck och varnagel för såväl konst-
vänner som konstnärer.
Utan att på minsta sätt vilja göra sig
skyldig till något underkännande af den he-
tydelse och framstående plats, som skön
konst, hvilken branche deraf det vara må, in-
tager på den menskliga odlingens område,
kan man dock ej undgå att erkänna san-
ningen af det påståendet, att värdet af ett
konstverk alltid är chimärt, åtminstone
mer eller mindre. Det är ensamt förbehål-
let den sanna konstkärleken, att i detta fall
tro allting och, der så göres behof, äfven
öfverskyla allting. Att döma af det höga
pris, som våra konstnärer i allmänhet, mä-
stare såväl som lärjungar, sätta på sina ar-
beten, måste hos dem den föreställningen
vara riktigt rotfast, att en sådan sann konst-
kärlek, som står på gränsen af den blinda
mirakel-tron, finnes temligen allmänt utbredd
bland våra landsmän. Häri göra de dock
utan tvifvel ett för sig sjelfva obehagligt
misstag; tviflarnes och de i detta fall rent
af otrognas antal är betydligt. Under våra
ofta upprepade besök inu pågående utställ-
ning ha vi råkat många, som hört till det
senare slaget af svenska medborgare, var-
ma men icke blinda konstvänner, kännare
och konstsamlare till och med, hvilka pri-
sat våra konstnärers verksamhet, men ej
kunnat finna sig uti att instämma med dem
i dras eget uppskattande af sina arbetens
värde.
Konstnären eger, han såväl som hvarje
annan, naturligtvis rätt att taxera sitt ar-
bete till det pris, han finner för godt; men
han får då äfven finna sig uti -— hvad som
alltid är en betänklig sak för en producent,
för en konstnär kanske oftast mera än för
andra — att stå ensam om sin mening rö-