lidne juni samt fortgår till den 1 instundande augusti, är på långt när icke så rikhaltig och öfver hufvud taget icke heller i konstnärligt hänseende så värdefull, som den likaledes skandinaviska konstutställningen härstädes 1866. Så finner man t. ex. att flera bland de svenska konstnärerna representeras endast af gamla, förut sedda arbeten, andra saknar man — och detta med verklig saknad — helt och hållet; detsamma är förhållandet med åtskilliga framstående konstnärer i broderlandet hinsidan fjellen och i broderlandet hinsidan sundet. Finlands konst representeras endast af en tafla, hvarjemte den skandinaviska utställningen upptager äfven en tafla af en fransysk mästare, nemligen hr Francois porträtt af — prasidenten vid sångtäflingen i Paris förra året, baron Taylor, som skänkt detta sitt konterfej åt Upsala studentkår. Hvad som nu finnes exponeradt är emellertid icke så litet, katalogen upptager något öfver 270 nummer. Ja, man skulle till och med kunna säga, att denna utställning företer ett i vissa fall ganska stort öfverflöd på konstverk. Antalet är nemligen mer än tillräckligt för den i högsta måtto olämpliga och ytterst bedröfliga lokal, som konstakademien för dylika utställningar eger till sitt förfogande; ty oaktadt man vid taflornas placerande utan tvifvel sökt att på lämpligaste sätt ordna samlingen, sakna dock åtskilliga exponenter ingalunda skäl att beklaga sig öfver den plats, de fått sig anvisad i det ena eller andra båset. Den ofta förnyade omfyttningen af taflorna afser väl att i möjligaste måtto utjemna dessa missförhållanden, men dermed kunna naturligtvis ej olägenheterna af lokalens otillräcklighet afhjelpas. Hvad som för öfrigt framstår som ett märkbart och anmärkningsvärdt öfverflöd på denna utställning är antalet af nya osålda taflor. De äro fler, vi frukta det, än det för närvarande finnes köpare här i landet, hvilket förhållande dock icke uteslutande har sin orsak i taflornas mängd, icke heller i konstmarknadens stillhet, i det ringa antalet af svenska konstnärer eller knapp köplust, utan deri att så litet finnes af prima vara, och det oaktadt så mycket som hålles högt i pris. Af den senare kategorien finnas till och med taflor, som ej kunna vara utställda i annat ändamål, än att tjena till skräck och varnagel för såväl konstvänner som konstnärer. Utan att på minsta sätt vilja göra sig skyldig till något underkännande af den hetydelse och framstående plats, som skön konst, hvilken branche deraf det vara må, intager på den menskliga odlingens område, kan man dock ej undgå att erkänna sanningen af det påståendet, att värdet af ett konstverk alltid är chimärt, åtminstone mer eller mindre. Det är ensamt förbehållet den sanna konstkärleken, att i detta fall tro allting och, der så göres behof, äfven öfverskyla allting. Att döma af det höga pris, som våra konstnärer i allmänhet, mästare såväl som lärjungar, sätta på sina arbeten, måste hos dem den föreställningen vara riktigt rotfast, att en sådan sann konstkärlek, som står på gränsen af den blinda mirakel-tron, finnes temligen allmänt utbredd bland våra landsmän. Häri göra de dock utan tvifvel ett för sig sjelfva obehagligt misstag; tviflarnes och de i detta fall rent af otrognas antal är betydligt. Under våra ofta upprepade besök inu pågående utställning ha vi råkat många, som hört till det senare slaget af svenska medborgare, varma men icke blinda konstvänner, kännare och konstsamlare till och med, hvilka prisat våra konstnärers verksamhet, men ej kunnat finna sig uti att instämma med dem i dras eget uppskattande af sina arbetens värde. Konstnären eger, han såväl som hvarje annan, naturligtvis rätt att taxera sitt arbete till det pris, han finner för godt; men han får då äfven finna sig uti -— hvad som alltid är en betänklig sak för en producent, för en konstnär kanske oftast mera än för andra — att stå ensam om sin mening rö