— Fortsätt, pappa, fortsätt, sade den unga flickan med låtsadt allvar. Ni får icke tröttna så snart. Och ni, min herre, var så god och hör på. Det sista vi läto er veta var att vi för framtiden skola bli obevekliga! Hon placerade sina båda händer på fadrens ena axel och lade sedan sitt hufvud deremot, såsom en kattunge hvilken bereder sig till att somna. Baronen märkte att Marcel med svårighet höll sig från att skratta; och sjelf kunde han knappast förblifva allvarsam. — För tusan, den lilla är i komplott med brodern! utropade han. — Jag? Nej visst inte! inföll Gabriella lifligt; jag är mycket missnöjd med honom, och jag kom bit i afsigt att lexa upp honom. Men sedan nu amiralen sjelf hållit ett så förträffligt strafftal, skulle mina ord inte göra den ringaste effekt. — Det vill säga att du tycker into om någon konkurrens? — Ja, det var just det jag menade, — Då skall jag kanske gå min väg... — Jag skulle just tala om för er att mamma nu är i orangeriet och väntar er der. Kan ni tänka, att det blilvit blommor på en stor kaktus? — Min röda kaktus! utropade amiralen, som i brist på mera intressanta sysselsättningar börjat varma för trädgårdsskötsel. Och det har du icte sagt förrän pu, elaka!... Jag visste a jag att vi skulle få blommor förr än RouOch när han såg att Gabriella ville följa honom, fortfor han: — Nej, nej, stanna du hos din bror! Du her ju lofvat mig att predika för honom; skona honom inte. — Var lugn, sade den unga flickan skrattande, jag skall minsann banna honom... som om jag vore hans hustru!