— Fortsätt, pappa, fortsätt, sade den unga
flickan med låtsadt allvar. Ni får icke tröttna
så snart. Och ni, min herre, var så god och
hör på. Det sista vi läto er veta var att vi
för framtiden skola bli obevekliga!
Hon placerade sina båda händer på fadrens
ena axel och lade sedan sitt hufvud deremot,
såsom en kattunge hvilken bereder sig till att
somna.
Baronen märkte att Marcel med svårighet
höll sig från att skratta; och sjelf kunde han
knappast förblifva allvarsam.
— För tusan, den lilla är i komplott med
brodern! utropade han.
— Jag? Nej visst inte! inföll Gabriella lif-
ligt; jag är mycket missnöjd med honom, och
jag kom bit i afsigt att lexa upp honom. Men
sedan nu amiralen sjelf hållit ett så förträff-
ligt strafftal, skulle mina ord inte göra den rin-
gaste effekt.
— Det vill säga att du tycker into om nå-
gon konkurrens?
— Ja, det var just det jag menade,
— Då skall jag kanske gå min väg...
— Jag skulle just tala om för er att mam-
ma nu är i orangeriet och väntar er der. Kan
ni tänka, att det blilvit blommor på en stor
kaktus?
— Min röda kaktus! utropade amiralen, som
i brist på mera intressanta sysselsättningar
börjat varma för trädgårdsskötsel. Och det
har du icte sagt förrän pu, elaka!... Jag visste
a jag att vi skulle få blommor förr än Rou-
Och när han såg att Gabriella ville följa
honom, fortfor han:
— Nej, nej, stanna du hos din bror! Du her
ju lofvat mig att predika för honom; skona
honom inte.
— Var lugn, sade den unga flickan skrat-
tande, jag skall minsann banna honom... som
om jag vore hans hustru!