honom att stanna qvar. Jag måste tala med honom, säger jag er! Och, då hon märkte att den unga flickan tänkte att göra nya invändningar: — När alla andra öfvergåfvo rig, tillade hon. fattande hennes händer och konvulsiviskt tryckande dem mot sitt bröst, så försökte du att trösta mig, du; du har gråtit med mig; du älskar mig något litet. — Ah! kan ni tvifla derpå! utropade den unga fickan, i det hon omfamnade henne. — Ja, återtog Lina lifligt. Nå väl, du skall således icke hindra mig från att tala med Rudolf... Du skall vaka öfver att ingen stör vårt samtal... Vägra mig ej denna tjenst; det är min första bön till dig... och det skall blifva den sista! — Tala då med honom, sade Wilhelmina, besegrad af en så stor ödmjukhet. — Ah! tack, tack! återtog Lina och kysste henno på pannan; du förstår dem som lida! Och hastigt afbrytande sig, återtog hon: — Någon går i galleriet... Det är han... Se du! Gud! hvad ban är blekt... Gå, Wilhelmina, gå! : Hon sköt ut den unga fickan genom dörren, som hon sakta tillstängde. : Möller hade inträdt från en annan sida; men han gick med sänkt hufvud utan att märka Lina, som stod orörlig, stödd emot väggen. Smärtan hade i hans ansigte lemnat mindre spår af sina härjningar, än i hans hustrus. Utom blekheten i hans drag och en viss darrning i läpparne syntes han vara nästan lugn; men hela h2ns utseende förändrades då han fick se Lina och det var med möda han kunde hålla sig upprätt, stödd mot ryggen af en fåtölj, som stod nära bredvid honom. Den unga qvinnan föll på knä. Herden teg