honom att stanna qvar. Jag måste tala med
honom, säger jag er!
Och, då hon märkte att den unga flickan
tänkte att göra nya invändningar:
— När alla andra öfvergåfvo rig, tillade hon.
fattande hennes händer och konvulsiviskt tryc-
kande dem mot sitt bröst, så försökte du att
trösta mig, du; du har gråtit med mig; du
älskar mig något litet.
— Ah! kan ni tvifla derpå! utropade den
unga fickan, i det hon omfamnade henne.
— Ja, återtog Lina lifligt. Nå väl, du skall
således icke hindra mig från att tala med Ru-
dolf... Du skall vaka öfver att ingen stör vårt
samtal... Vägra mig ej denna tjenst; det är
min första bön till dig... och det skall blifva
den sista!
— Tala då med honom, sade Wilhelmina,
besegrad af en så stor ödmjukhet.
— Ah! tack, tack! återtog Lina och kysste
henno på pannan; du förstår dem som lida!
Och hastigt afbrytande sig, återtog hon:
— Någon går i galleriet... Det är han...
Se du! Gud! hvad ban är blekt... Gå, Wil-
helmina, gå! :
Hon sköt ut den unga fickan genom dörren,
som hon sakta tillstängde.
: Möller hade inträdt från en annan sida; men
han gick med sänkt hufvud utan att märka
Lina, som stod orörlig, stödd emot väggen.
Smärtan hade i hans ansigte lemnat mindre
spår af sina härjningar, än i hans hustrus.
Utom blekheten i hans drag och en viss darr-
ning i läpparne syntes han vara nästan lugn;
men hela h2ns utseende förändrades då han
fick se Lina och det var med möda han kunde
hålla sig upprätt, stödd mot ryggen af en fåtölj,
som stod nära bredvid honom.
Den unga qvinnan föll på knä. Herden teg