Skandaltidningar. Ur en uppsats i Lunds Veckoblad med karakteristik öfver skandaltidningar, meddela vi följande utdrag: Det pessimistiska skandalbladet ser öfverallt skuggsidorna, företrädesvis i de offentliga förhållandena, i institutionerna och hos alla, som genom sin plats i staten, sin bildning eller förmögenhet ega inflytande. Reform är dess lösen öfverallt och alltid. Men, då det ej hos det klandrade föremålet vill eller kan finna frön till en högre och renare utveckling, saknar det uti verkligheten utgångspunkter för hvarje positiv reformation. Dess mål utgöres af rent abstrakta idealer, som tygellösa färdas omkring uti den tomma luftrymden. Åt dessa kan man först då hoppas att tillkämpa verklighet och fast fot, när hela den moraliskt religiösa verldsordningen står i ljusan låga. Allt reformerande sträfvande blifver fördenskull enahanda med det destruerande. Allt skall vara förvändt. Kan icke denna sats på annat sätt genomdrifvas, så skall det ske på sannirgens bekostnad. Bristerna, hvaraf institutioner kunna lida; fel, hvartill myndigheterna kunna göra sig skyldiga, öfverdrifvas i det oändliga. Enskilda personers brottsliga förfarande tillskrifves utan alla vidare omständigheter det stånd, hvilket de tillhöra. Hvad godt och välsignelserikt kan uträttas och verkligen uträttas, förbises, misskännes eller varder med fräck panna alldeles förnekadt. Att ingenting må växa för mycket, drages allt, som förtjenar kallas ädelt och upphöjdt, ned i smutsen, förlöjligas och beljuges. Egendomliga svåra förhållanden, under hvilka de menskliga makterna arbeta, uppskattas alldeles icke eller alltför litet. Framtörallt förgäter det pessimistiska skandalbladets afgudade upphof, att det sjelft ej är alldeles fritt från åtskilliga tidens svårare och styggare lyten. Tårsn spåras ej i dess öga, då det finnes något, som med fog kan klandras. Tvärtom, likasom den fintbildade sesthetikern pjuter af den sköna konstens uppenbarelser och den. fromme fröjdar sig öfver Guds mångfaldiga nåd, så lefver det ofta nämnda odjuret, njuter och fröjdar sig af skandalen. En af våra heliga skrifter säger om den Kristne, att han ej är en vän af orättfärdigheten. Det rakt motsatta gäller om skandalskrifvaren. På detta sätt verkar skandalbladet förstörande. Alltförtroende rifves upp eller ledes in på villospår. Allt igenom missbildade personer komma till anseende och ifrågasättas såsom kandidater till de mest betydande förtroendeposter. Rätta fosterlandsvänner låta understundom tviflets och klenmodighetens demoner öfvermanna sig. Att man ej kan inlåta sig uti egentlig diskussion med ett skandalblad ; att det för alla förnuftiga skäl är hårdare än en stenhäll; att lagen är det enda direkta, ehuru oftast vanmäkga vapnet mot skandalskrifvaren: är lätt att nna.