Skandaltidningar.
Ur en uppsats i Lunds Veckoblad med
karakteristik öfver skandaltidningar, med-
dela vi följande utdrag:
Det pessimistiska skandalbladet ser öfverallt
skuggsidorna, företrädesvis i de offentliga för-
hållandena, i institutionerna och hos alla, som
genom sin plats i staten, sin bildning eller för-
mögenhet ega inflytande. Reform är dess lösen
öfverallt och alltid. Men, då det ej hos det
klandrade föremålet vill eller kan finna frön till
en högre och renare utveckling, saknar det uti
verkligheten utgångspunkter för hvarje positiv
reformation. Dess mål utgöres af rent abstrakta
idealer, som tygellösa färdas omkring uti den
tomma luftrymden. Åt dessa kan man först då
hoppas att tillkämpa verklighet och fast fot,
när hela den moraliskt religiösa verldsordningen
står i ljusan låga. Allt reformerande sträfvande
blifver fördenskull enahanda med det destrue-
rande. Allt skall vara förvändt. Kan icke denna
sats på annat sätt genomdrifvas, så skall det
ske på sannirgens bekostnad. Bristerna, hvaraf
institutioner kunna lida; fel, hvartill myndighe-
terna kunna göra sig skyldiga, öfverdrifvas i
det oändliga. Enskilda personers brottsliga för-
farande tillskrifves utan alla vidare omständig-
heter det stånd, hvilket de tillhöra. Hvad godt
och välsignelserikt kan uträttas och verkligen
uträttas, förbises, misskännes eller varder med
fräck panna alldeles förnekadt. Att ingenting
må växa för mycket, drages allt, som förtjenar
kallas ädelt och upphöjdt, ned i smutsen, för-
löjligas och beljuges. Egendomliga svåra för-
hållanden, under hvilka de menskliga makterna
arbeta, uppskattas alldeles icke eller alltför litet.
Framtörallt förgäter det pessimistiska skandal-
bladets afgudade upphof, att det sjelft ej är all-
deles fritt från åtskilliga tidens svårare och
styggare lyten. Tårsn spåras ej i dess öga, då
det finnes något, som med fog kan klandras.
Tvärtom, likasom den fintbildade sesthetikern
pjuter af den sköna konstens uppenbarelser och
den. fromme fröjdar sig öfver Guds mångfal-
diga nåd, så lefver det ofta nämnda odjuret, nju-
ter och fröjdar sig af skandalen. En af våra
heliga skrifter säger om den Kristne, att han
ej är en vän af orättfärdigheten. Det rakt mot-
satta gäller om skandalskrifvaren. På detta
sätt verkar skandalbladet förstörande. Alltför-
troende rifves upp eller ledes in på villospår.
Allt igenom missbildade personer komma till
anseende och ifrågasättas såsom kandidater till
de mest betydande förtroendeposter. Rätta
fosterlandsvänner låta understundom tviflets och
klenmodighetens demoner öfvermanna sig.
Att man ej kan inlåta sig uti egentlig diskus-
sion med ett skandalblad ; att det för alla för-
nuftiga skäl är hårdare än en stenhäll; att la-
gen är det enda direkta, ehuru oftast vanmäk-
ga vapnet mot skandalskrifvaren: är lätt att
nna.