TAR FE
Sn
HERDEN TILLHÖR HJORDEN.
AF
EMILE SOUVESTRE.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Och, likasom hade han i hast återkallat något
i sitt minne, utropade han lifligt:
— Ahl jag bedrar mig. Hör på, hr grefve;
det rör er föga att man anklagar er för att
vara en skurk, är det inte så? Nå väl, jag skall
ej säga att ni är det; men jag skall säga att
det namn ni bär är en lögn!
Leuthold bleknade.
— Jag skall säga, att ni ej har att tacka
er börd för detsamma, tillade Stankar; utan
att ni har fått det som tiggaren får en allmosa.
— Hur vet ni det?... afbröt honom Rafael
Vifligt.
— Jag skall säga, fortsatte majoren, att den
ädle grefvo von Leuthold har blifvit upptagen
från dräggen i en allmän barmhertighetsinrätt-
— Ahl... ett vapen, min herre! afbröt honom
Leuthold, med ett skri af raseri.
— Nå väl, sade jägmästaren, jag bar då fun-
nit en sårbar punkt i din själ! Kom!
— Det är en strid på lif och död! återtog
hastigt Rafael, i det han och jägmästaren till-
sammans togo vägen åt porten som ledde till
förstaden.
— På lif och död! upprepade denne.
— Jag lemnar åt er att välja vapen.
— De första vi få fatt uti.
— Här i närheten bor en af mina vänner.
— Låtom oss gå.
De hade just lemnat kyrkogården bakom sig,
då ett buller hördes på gatan nedanför; tvenne
soliater passerade förbi på väg till kasernen.