mästare offrat sitt lif! Men har du då glömt att du tillhörde vår tro, att du mot pant af din heder och dina välfärd mottagit den mission, som du så förrädiskt öfvergifver? Ah! denna tveksamhet är för mycket! välj en gång för alla den väg, du vill gå! vänd ej bort huivudet, sänk ej ögonen så djupt, utan svara: vill du bedraga din Gud? — Ack! min far! utropade Rudolf rysande. — Om du ej vill det, sade Georg, så blif menniska ånyo; tillslut ditt hjerta förl lidandet oca gör din pligt! Herden uppiyfte hufvudet. — Jag skall göra det, jag skall göra det, återtog han med en smärtsam ansträngning; er hand, Georg, för mig till templet; Gud skall ge mig den styrka, jag saknar. Kaufman begagnade sig af denna Rudolfs återvaknande kraft för att föra honom med sig till Wort, der en talrik folkmassa redan var församlad. En af menniskosjälens märkvärdigaste förmögenheter är utan mot:ägelse att på en gång kunna bjuda spetsen åt tvenne motsatta behof, genom att så till säga fördubbla sig. Man skulle kunna påstå att det bos oss finnes flera förmögenheter, hvilka, likasom de tvenne hindarne i fabeln, låta jaga sig den ena efter den andra, på det att den ena må få hvila sig under det att den andra strider. Vid åsynen af dem, som väntade på att få höra honom, kände herden sina tankar byta om riktning. Linas bild gaf rum för bilden af det nya rike som han skulle törkunna; hela hans själsverksamhet, som hittils varit sysselsatt med den sorgliga hemligheten huruvida han var i besittning af sin hustrus kärlek eller ej, fick ett annat föremål, som han med lika stor ifver nu omfattade. Man skulle kunna säga, att det var ett uttröttadt koppel jagthundar som hemtade andan