HERDEN TILLHÖR HJORDEN. F EMILE SOUVESTRE. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Denna afton tiil och med, på ögonblicket, återtog Rudoif förvirrad; vi skola fly tillsammans, min far; ty ni skall ej öfvergifva mig, nil... Vi skola begifva 0os3 långt, mycket långt bort; tiden läker alla sår... jag skall glömma henne, jag är -äker derpå; jag skall hata henne scn jag. sr Och, oförmodadt utbristande i en störtflod af tårar, stammade bar, stödjande sitt hufvud mot Georgs bröst: — Oh! jag bedrar mig, jag bedrar mig, jag skall alltid älska henne! Den, gamle stötte honom häftigt undan. — År det väl dig som jag hör tala så, Rudolf! sade han med en toa at smärtsam förebråelse; din kärlek till denna qvinna går då till en sådan grad af vansinne? i — Nå väl, ja, återtog herden djupt skakad; hon är min kraft, min vilja, mitt lif! Allt som har något värde för mig kommer itrån henne, allt återvänder till henne! Om ni under den senaste tiden har funnit rina ord mera kraftiga, mitt nit mera brivrande, så är det derför att jag tänkt på Lina! Mina triumfer gälde ej mera Gud, utan henne. Säker om att vara älskad, var jag stark; jag bar blifvit svag, sedan jag tviflar på benues kärlek. Ni har trott att jag hade en apostels kraft, min far; jag hade endast älskarens. — Och du vågar tillstå det, olycklige! svarade Georg med förtrytelsens värma; du rodnar icke för en sådan låghet! du vägrar att offra din kärlek för detta kors, der din