HERDEN TILLHÖR HJORDEN.
F
EMILE SOUVESTRE.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
— Denna afton tiil och med, på ögonblicket,
återtog Rudoif förvirrad; vi skola fly tillsam-
mans, min far; ty ni skall ej öfvergifva mig,
nil... Vi skola begifva 0os3 långt, mycket långt
bort; tiden läker alla sår... jag skall glömma
henne, jag är -äker derpå; jag skall hata henne
scn jag. sr
Och, oförmodadt utbristande i en störtflod af
tårar, stammade bar, stödjande sitt hufvud mot
Georgs bröst:
— Oh! jag bedrar mig, jag bedrar mig, jag
skall alltid älska henne!
Den, gamle stötte honom häftigt undan.
— År det väl dig som jag hör tala så, Ru-
dolf! sade han med en toa at smärtsam före-
bråelse; din kärlek till denna qvinna går då
till en sådan grad af vansinne? i
— Nå väl, ja, återtog herden djupt skakad;
hon är min kraft, min vilja, mitt lif! Allt som
har något värde för mig kommer itrån henne,
allt återvänder till henne! Om ni under den
senaste tiden har funnit rina ord mera kraf-
tiga, mitt nit mera brivrande, så är det derför
att jag tänkt på Lina! Mina triumfer gälde ej
mera Gud, utan henne. Säker om att vara
älskad, var jag stark; jag bar blifvit svag, se-
dan jag tviflar på benues kärlek. Ni har trott
att jag hade en apostels kraft, min far; jag
hade endast älskarens.
— Och du vågar tillstå det, olycklige! sva-
rade Georg med förtrytelsens värma; du rod-
nar icke för en sådan låghet! du vägrar
att offra din kärlek för detta kors, der din