Bref från landsorten. (Till Dagens Nyheter.) Katrineholm den 4 juli. Årsväxten. — Lofliga och olofliga utvandrare. Det ser rätt bekymmersamt ut för landtmannen, och förhoppningarne om en god skörd, som skulle lindra den förflutna vinterns och vårens bekymmer, förblekna för hvarje dag. De börja i stället lemna rum åt en hemsk fruktan för ett kommande verkligt nödår. Under förra vintren var det hufvudsakligen rågen, som icke fanns uti fullt lika rikligt mått som förut. Deremot hade man god tillgång på hafre; ärter och korn funnos äfven, och så länge dessa sädesslag äro att tillgå, bör ingen egentlig brödnöd uppstå. Nu deremot är förhållandet helt olika. Vårsädsskörden anses öfver hufvud taget vara förlorad. Ytterst få äro de tegar, åtminstone här i orten, å hvilka korn och hafre växa. Rågen har visserligen gått i ax, ja för länge sedan; han till och med hvitnar till skörd och synes inom kort vara mogen för lia. Dock äfven i bästa fall stannar troligtvis skörden jemväl af detta säde under medelmåttan. Dessa förhållanden bidraga naturligtvis att underhålla och påskynda den utvandrings-epidemi som gripit och griper omkring sig uti vårt kära fosterlaid. Nästan dagligen, men företrädesvis ett par gånger i veckan, passera med bartåget hela karavaner af ungt raskt folk utaf allmogen, stadda på flyttresa till Amerika. Bland flyttfoglarne innästlar sig stundom en eller annan roffågel, hvars flykt öfver hafvet, bland annat, afser att draga vid näsan hans björnar. Så gjorde nyligen en bonde från Wingåker, jag tror han hette Olle. Denne Olle var en framstående mau i sambället, egde en viss bildning, och dessutom en eller ett par hemmansdelar, gjorde affärer i spanmål, stundom af vidsträckt omfattning. En torgmötesdag vid Åsen för icke länge sedan väckte han uppseende för sin liberalitet att sälja spanmål och mjöl under det då gångbara priset. Ja icke nog dermed. Sedan han slutsålt sitt lager, skaffade han sig ytterligare, hos en af platsens förlagsmän, på kredit ett parti råg och sålde på torget för mindre än hvad han gifvit. Ionan vederbörande hunno komma sig för med de misstankar ett glikt uppförande måste väcka, var emellertid Olle försvunnen. Han hade rest hem, hette det, och så var det verkligen, sedan han i förbigående skaffat sig ett och annat ficklån. Hemma kunde han emellertid icke träffas. Bättre visste vår Olle. Han hade hemifrån rest till Kilsmo, der köpt biljett till — Nora. Innan kort var telegrafen i gång för Olles räkning och ett ombud sändes till Göteborg att der gripa rymmaren. Men bättre visste Olle, än resa hvarken till Göteborg eller Nora. Från Malmö skref han hem och underrättade sin hustru om sitt lyckliga aftågande till Köpenhamn och vidare till nya verldar. Emellertid var Olle hvarken känsloeller omsorgslös för sina björnar. Före afresan hade han uppgjort ordentlig bouppteckning, temligen noggrannt upptagande tillgångar och skulder — de senare ungefär dubbelt så stora som de förra.