Bref från landsorten.
(Till Dagens Nyheter.)
Katrineholm den 4 juli.
Årsväxten. — Lofliga och olofliga utvandrare.
Det ser rätt bekymmersamt ut för landtman-
nen, och förhoppningarne om en god skörd, som
skulle lindra den förflutna vinterns och vårens
bekymmer, förblekna för hvarje dag. De
börja i stället lemna rum åt en hemsk fruk-
tan för ett kommande verkligt nödår. Un-
der förra vintren var det hufvudsakligen rågen,
som icke fanns uti fullt lika rikligt mått som
förut. Deremot hade man god tillgång på hafre;
ärter och korn funnos äfven, och så länge dessa
sädesslag äro att tillgå, bör ingen egentlig bröd-
nöd uppstå. Nu deremot är förhållandet helt
olika. Vårsädsskörden anses öfver hufvud taget
vara förlorad. Ytterst få äro de tegar, åtmin-
stone här i orten, å hvilka korn och hafre växa.
Rågen har visserligen gått i ax, ja för länge
sedan; han till och med hvitnar till skörd och
synes inom kort vara mogen för lia. Dock äf-
ven i bästa fall stannar troligtvis skörden jem-
väl af detta säde under medelmåttan.
Dessa förhållanden bidraga naturligtvis att
underhålla och påskynda den utvandrings-epidemi
som gripit och griper omkring sig uti vårt kära
fosterlaid. Nästan dagligen, men företrädesvis
ett par gånger i veckan, passera med bartåget
hela karavaner af ungt raskt folk utaf allmogen,
stadda på flyttresa till Amerika.
Bland flyttfoglarne innästlar sig stundom en
eller annan roffågel, hvars flykt öfver hafvet,
bland annat, afser att draga vid näsan hans
björnar. Så gjorde nyligen en bonde från Wing-
åker, jag tror han hette Olle. Denne Olle var
en framstående mau i sambället, egde en viss
bildning, och dessutom en eller ett par hemmans-
delar, gjorde affärer i spanmål, stundom af vid-
sträckt omfattning. En torgmötesdag vid Åsen
för icke länge sedan väckte han uppseende för
sin liberalitet att sälja spanmål och mjöl under
det då gångbara priset. Ja icke nog dermed.
Sedan han slutsålt sitt lager, skaffade han sig
ytterligare, hos en af platsens förlagsmän, på
kredit ett parti råg och sålde på torget för min-
dre än hvad han gifvit. Ionan vederbörande
hunno komma sig för med de misstankar ett
glikt uppförande måste väcka, var emellertid
Olle försvunnen. Han hade rest hem, hette
det, och så var det verkligen, sedan han i för-
bigående skaffat sig ett och annat ficklån. Hem-
ma kunde han emellertid icke träffas. Bättre
visste vår Olle. Han hade hemifrån rest till
Kilsmo, der köpt biljett till — Nora. Innan
kort var telegrafen i gång för Olles räkning och
ett ombud sändes till Göteborg att der gripa
rymmaren. Men bättre visste Olle, än resa hvar-
ken till Göteborg eller Nora. Från Malmö skref
han hem och underrättade sin hustru om sitt
lyckliga aftågande till Köpenhamn och vidare
till nya verldar. Emellertid var Olle hvarken
känslo- eller omsorgslös för sina björnar. Före
afresan hade han uppgjort ordentlig bouppteck-
ning, temligen noggrannt upptagande tillgångar
och skulder — de senare ungefär dubbelt så
stora som de förra.