HERDEN TILLHÖR HJORDEN. AF EMILE SOUVESTRE. (Forts. fr. föreg. n:r.) Xx. Rudolf och Lina. Rudolfs och Linas sammanträffande efter den långa skiljsmessan hade egt rum i närvaro af fru Dalchid. Vid åsynen af sin maka, som han höll så kär, hade den unge herden med ett rop af glädje öppnat sin famn, och Lina hade tillintetgjord sjunkit uti densamma. Men sedan den första rörelsen var öfver, frigjorde sig Mäller helt sakta från den unga qvinnan, hvilken förblef stågnde framför honom med lutad panna och sänkt blick. Han bleknade, då han märkte den förändring, som försiggått hos henne. Emellertid var han så pass herre öfver sig sjelf, att han förmådde dölja sin smärtsamma öfverraskning. Han uppmuntrade. Lina och frågade henne ömt angående hennes sjukdom; men hon kunde knappast svara, så mycket grät och snyftade hon. Majorens återkomst afbröt lyckligtvis denna scen. Han var åtföljd at Wrangel, som nyss blifvit underrättad om sin kusins ankomst och skyndat att få träffa honom. — Hvar är vår Luther, vår förelöpare, vår profet? utropade han i dörren. Jag vill vara den förste, som bringar honom hyllning ! Rudolf, ännu helt orolig och fundersam, lät sig omfamnas nästan utan att svara; men Fredrik tog honom under armen, sägande: — Här ha vi honom då ändtligen, den man hvilkens ord uppröra Tyskland såsom vinden förtorkade, till marken nedfallna blad — för att begagna ett vackert uttryck af min gamle