HERDEN TILLHÖR HJORDEN.
AF
EMILE SOUVESTRE.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Xx.
Rudolf och Lina.
Rudolfs och Linas sammanträffande efter den
långa skiljsmessan hade egt rum i närvaro af
fru Dalchid. Vid åsynen af sin maka, som han
höll så kär, hade den unge herden med ett
rop af glädje öppnat sin famn, och Lina hade
tillintetgjord sjunkit uti densamma.
Men sedan den första rörelsen var öfver, fri-
gjorde sig Mäller helt sakta från den unga
qvinnan, hvilken förblef stågnde framför honom
med lutad panna och sänkt blick. Han blek-
nade, då han märkte den förändring, som för-
siggått hos henne. Emellertid var han så pass
herre öfver sig sjelf, att han förmådde dölja
sin smärtsamma öfverraskning. Han uppmun-
trade. Lina och frågade henne ömt angående
hennes sjukdom; men hon kunde knappast svara,
så mycket grät och snyftade hon.
Majorens återkomst afbröt lyckligtvis denna
scen. Han var åtföljd at Wrangel, som nyss
blifvit underrättad om sin kusins ankomst och
skyndat att få träffa honom.
— Hvar är vår Luther, vår förelöpare, vår
profet? utropade han i dörren. Jag vill vara
den förste, som bringar honom hyllning !
Rudolf, ännu helt orolig och fundersam, lät
sig omfamnas nästan utan att svara; men Fre-
drik tog honom under armen, sägande:
— Här ha vi honom då ändtligen, den man
hvilkens ord uppröra Tyskland såsom vinden
förtorkade, till marken nedfallna blad — för
att begagna ett vackert uttryck af min gamle