— Jag dricker för ett mildt öfverseende med dem, som ångra sig, och för frid och samdrägt mellan menniskor af heder, genmälde Stankar. Men se så, gamle far, töm nu ert glas i botten; vinet skall säkerligen göra er godt. Färjkarlen skakade åter sitt hufvud. — Visst tycker jag om vinet, sade han, men ännu mera tycker jag om den ljufva känslan af inre tillfredsställelse... jag går dock bedröfvad härifrån. Herr jägmästare, käre herr jägmästare, hvad ni än må göra, så kom ihåg att hela verlden behöfver förlåtelse. — Ja, jag skall icke glömma det, min vän, svarade majoren. : Barthel reste sig långsamt upp från bänken, sökte sin ledsagares arm, och suckande tungt tog han afsked af Stankar. Denne såg honom aflägsna sig. Sedan kramade han plånboken i raseri mellan sina händer och begaf sig med: häftiga steg tillbaka till boningshuset. — Hvart går ni, major? frågade Wilhelmina, som följde efter honom. — Jag skall återlemna till herr von Leuthold hvad han har tappat, genmälde jägmästaren i nästan tvär ton. Den unga flickan fattade en af hans händer — Ni ämnar utmana honom på duell? sade hon sakta och med ifver. — Jag skall hämnas Rudolf, lydde Stankars svar. . Och härunder fortfor han att gå med rasks steg. — Det tår ni icke! utropade Wilhelmina, det hon sprang fram och ställde sig i väger för honom. Jägmästaren ville skjuta henne tillbaka. — Ni får det icke, säger jag, återtog der unga flickan med beslutsamhet. Ni skall be