— Jag dricker för ett mildt öfverseende
med dem, som ångra sig, och för frid och sam-
drägt mellan menniskor af heder, genmälde
Stankar. Men se så, gamle far, töm nu ert
glas i botten; vinet skall säkerligen göra er
godt.
Färjkarlen skakade åter sitt hufvud.
— Visst tycker jag om vinet, sade han, men
ännu mera tycker jag om den ljufva känslan
af inre tillfredsställelse... jag går dock be-
dröfvad härifrån. Herr jägmästare, käre herr
jägmästare, hvad ni än må göra, så kom ihåg
att hela verlden behöfver förlåtelse.
— Ja, jag skall icke glömma det, min vän,
svarade majoren. :
Barthel reste sig långsamt upp från bänken,
sökte sin ledsagares arm, och suckande tungt
tog han afsked af Stankar.
Denne såg honom aflägsna sig.
Sedan kramade han plånboken i raseri mel-
lan sina händer och begaf sig med: häftiga
steg tillbaka till boningshuset.
— Hvart går ni, major? frågade Wilhel-
mina, som följde efter honom.
— Jag skall återlemna till herr von Leut-
hold hvad han har tappat, genmälde jägmä-
staren i nästan tvär ton.
Den unga flickan fattade en af hans händer
— Ni ämnar utmana honom på duell? sade
hon sakta och med ifver.
— Jag skall hämnas Rudolf, lydde Stan-
kars svar. .
Och härunder fortfor han att gå med rasks
steg.
— Det tår ni icke! utropade Wilhelmina,
det hon sprang fram och ställde sig i väger
för honom.
Jägmästaren ville skjuta henne tillbaka.
— Ni får det icke, säger jag, återtog der
unga flickan med beslutsamhet. Ni skall be