henne till sin fosterdotter. Hon hade ej blott
ånyo börjat följa sina gamla goda vanor, som
hon för en tid uppgifvit, utan hon hade äfven,
så till sägandes, återvunnit flickoårens jungfru-
liga naivitet. Förglömmande den flydda sorg-
liga tiden och i sina egna ögon renad och för-
ädlad genom ångern, hade hon i sitt nya lif
utträdt med denna glada tillförsigt, som utom
styrka äfven skänker lugn åt hjertat. Inom
henne hade ej endast en förändring, utan en
herrlig pånyttfödelse egt rum, Blifven Georgs
dotter och Rudolfs syster, var hon den sena-
res tröst och bådas glädje. Hon delade deras
hårda pröfningar utan att deraf låta sitt sinne
nedslås; hon upprätthöll, tröstade och älskade
dem. Derför hade också Georg, jemförande
henne med en af dessa skogens fåglar, som, då
den blifvit instängd i bur, upplifvar den trägne
arbetaren med sitt qvitter, gifvit henne tillnam-
net siskan.
Vid Rudolfs arm genomvandrade hon träd-
gården och maddelade honom den tillförsigt,
som uppfyllde hela henne3 själ; hon bad honom
visa henne allt, förklara allt, och hon intogs af
hänryckning öfver allt.
Trädens Iöf skiftade i den gröna färgens alla
nyanser; och hösthimlen framstod i hela sin
egendomliga skönhet. Sedan de vandrat om-
kring en stund, ankommo de till Linas fönster.
Det var öppet och morgonvinden satte gardinen
i en lätt darrning. Rudolf betraktade fönstret
med stum rörelse. Den unga flickan, som
förstod hvad han kände i sitt inre, satte sig på
ett under fönstret befintligt säte.
— Låt oss hvila här, sade hon mildt, under
dessa slingerväxter, som smyga sig, liksom Linas
tankar, upp till Linas fönster.
Då hon såg en tår darra under den unga
prestens ögonlock, lade hon sin ena hand
uti hans och hviskade: