henne till sin fosterdotter. Hon hade ej blott ånyo börjat följa sina gamla goda vanor, som hon för en tid uppgifvit, utan hon hade äfven, så till sägandes, återvunnit flickoårens jungfruliga naivitet. Förglömmande den flydda sorgliga tiden och i sina egna ögon renad och förädlad genom ångern, hade hon i sitt nya lif utträdt med denna glada tillförsigt, som utom styrka äfven skänker lugn åt hjertat. Inom henne hade ej endast en förändring, utan en herrlig pånyttfödelse egt rum, Blifven Georgs dotter och Rudolfs syster, var hon den senares tröst och bådas glädje. Hon delade deras hårda pröfningar utan att deraf låta sitt sinne nedslås; hon upprätthöll, tröstade och älskade dem. Derför hade också Georg, jemförande henne med en af dessa skogens fåglar, som, då den blifvit instängd i bur, upplifvar den trägne arbetaren med sitt qvitter, gifvit henne tillnamnet siskan. Vid Rudolfs arm genomvandrade hon trädgården och maddelade honom den tillförsigt, som uppfyllde hela henne3 själ; hon bad honom visa henne allt, förklara allt, och hon intogs af hänryckning öfver allt. Trädens Iöf skiftade i den gröna färgens alla nyanser; och hösthimlen framstod i hela sin egendomliga skönhet. Sedan de vandrat omkring en stund, ankommo de till Linas fönster. Det var öppet och morgonvinden satte gardinen i en lätt darrning. Rudolf betraktade fönstret med stum rörelse. Den unga flickan, som förstod hvad han kände i sitt inre, satte sig på ett under fönstret befintligt säte. — Låt oss hvila här, sade hon mildt, under dessa slingerväxter, som smyga sig, liksom Linas tankar, upp till Linas fönster. Då hon såg en tår darra under den unga prestens ögonlock, lade hon sin ena hand uti hans och hviskade: