— Ja, ni hör nn sjelf! utropade Fredrik. Så
lydde baronens egna ord. :
— Nåväl, baronen har ljugit, svarade majo-
ren kallt och buttert.
— Huru! utbrast Wrangel förvånad. Vetini,
major, ni är verkligen icke hvad man kallar
gentil. Den käre baronen lofordar er verksam-
het och ni anklagar honom för att ljuga.
— Jag gör det, emedan han omöjligen kan
veta, huru pass berömvärd min verksamhet är.
— Det kan väl så vara; men ni skall veta
att han, i sin egenskap af chef för vår skogssty-
relse har mycken makt, och det behöfs ej mera
för att ni skall vinna befordran... Ja, det kan
jag tala om för er, major, att ni snart kommer
att blifva befordrad. Saken är redan att anse
såsom afgjord; ty jag har rekommenderat er.
— NI?
— Ja, till första lediga distrikt-chefsplats, fort-
for Fredrik. i det han fläktade med hatten mot
sitt ansigte. Jag skulle till och med ha pre-
senterat er för baronen, om han ej hade lem-
nat Mänden omedelbart efter festmåltidens slut...
Det är sannt, innan han for, ville han säga oss
sitt farväl. Han skickade efter en låda, inne-
hållande flera sorter franska och ungerska vi-
ner. Man sjöng, drack skålar och hvar och en
— för att tala i likhet med vår store roman-
författare Tieck — släckte sin törst med denna
flytande sol.
— Och hvad er särskildt vidkommer, ser jag
att ni icke hållit er i skuggan, yttrade Stankar
ironiskt.
— När jag steg upp från hordet, anmärkte
Rafael, var baronen, efter hvad jag tyckte, re-
dan temligen uppspelad. -.-
— Åh! det var ett iotet... Ni skulle ha sett
honom, sedan vi druekit de der vinerna han Jät
hemta. Då blef han så språksam. Han berät-
tade för oss alla landets vackra damers biogra-