— Ja, ni hör nn sjelf! utropade Fredrik. Så lydde baronens egna ord. : — Nåväl, baronen har ljugit, svarade majoren kallt och buttert. — Huru! utbrast Wrangel förvånad. Vetini, major, ni är verkligen icke hvad man kallar gentil. Den käre baronen lofordar er verksamhet och ni anklagar honom för att ljuga. — Jag gör det, emedan han omöjligen kan veta, huru pass berömvärd min verksamhet är. — Det kan väl så vara; men ni skall veta att han, i sin egenskap af chef för vår skogsstyrelse har mycken makt, och det behöfs ej mera för att ni skall vinna befordran... Ja, det kan jag tala om för er, major, att ni snart kommer att blifva befordrad. Saken är redan att anse såsom afgjord; ty jag har rekommenderat er. — NI? — Ja, till första lediga distrikt-chefsplats, fortfor Fredrik. i det han fläktade med hatten mot sitt ansigte. Jag skulle till och med ha presenterat er för baronen, om han ej hade lemnat Mänden omedelbart efter festmåltidens slut... Det är sannt, innan han for, ville han säga oss sitt farväl. Han skickade efter en låda, innehållande flera sorter franska och ungerska viner. Man sjöng, drack skålar och hvar och en — för att tala i likhet med vår store romanförfattare Tieck — släckte sin törst med denna flytande sol. — Och hvad er särskildt vidkommer, ser jag att ni icke hållit er i skuggan, yttrade Stankar ironiskt. — När jag steg upp från hordet, anmärkte Rafael, var baronen, efter hvad jag tyckte, redan temligen uppspelad. -.— Åh! det var ett iotet... Ni skulle ha sett honom, sedan vi druekit de der vinerna han Jät hemta. Då blef han så språksam. Han berättade för oss alla landets vackra damers biogra