rära er, när jag ser era ögon riktade på mig,
när er andedrägt smeker mig, då förl .. jag
all förmåga att tänka... Hvarför vill ni und-
fly mig? O! min Gud! att jag ej kan hos er
uppväcka en kärlek, lika varm som den låga,
hvilken flammar på mitt eget hbjertas härd!
Lival Lina! hvarför stöta lyckan ifrån oss?
Han hade dragit henne intill sig och om-
famnade henne hårdt. Hans läppar vidrörde
hennes hår. Hon ville kasta sitt hufvud till-
baka, men blottställde sig dervid för hans kyssar.
Plötsligen uppgaf hon ett rop, frigjorde sig
gerom en våldsam ansträngning och sprang
upp med alla tecken till den lifligaste ångest.
Hennes blickar hade råkat falla på Rudolfs
porträtt, som var upphängdt på väggen.
Hon visade grefven derpå med en åtbörd af
förtviflan.
Leuthold sammanbet tänderna och blef blek
af vrede.
— Han ser på oss! sade Lina förskräckt.
— Och ni darrar? yttrade grefven med en
viss bitterhet i tonen, förorsakad deraf att han
blifvit sviken i sina förhoppningar. Men vet
vi om han har rättighet att göra er några fö-
rebråelser? Vet ni om icke han föregått er
med exempel, om icke han långt före detta
bratit sina trohetslöften? Är ni fullt säker på
avt icke ni sjelf blifvit uppoffrad af honom ?
— Jag! utropade hon.
Grefven reste sig upp.
— Jag har tegat ända till i dag, sade han
med allvar. Jag ville bespara er en smärta,
hvilken, ehuru ganska naturlig, är förnedrande.
Jax skulle helst önskat att kärleken ensam
hade förmått er att hängifva er åt mig; men
Om minnet af de band, som fästa er vid Ru-
oll, är det enda som håller er tillbaka, så