rära er, när jag ser era ögon riktade på mig, när er andedrägt smeker mig, då förl .. jag all förmåga att tänka... Hvarför vill ni undfly mig? O! min Gud! att jag ej kan hos er uppväcka en kärlek, lika varm som den låga, hvilken flammar på mitt eget hbjertas härd! Lival Lina! hvarför stöta lyckan ifrån oss? Han hade dragit henne intill sig och omfamnade henne hårdt. Hans läppar vidrörde hennes hår. Hon ville kasta sitt hufvud tillbaka, men blottställde sig dervid för hans kyssar. Plötsligen uppgaf hon ett rop, frigjorde sig gerom en våldsam ansträngning och sprang upp med alla tecken till den lifligaste ångest. Hennes blickar hade råkat falla på Rudolfs porträtt, som var upphängdt på väggen. Hon visade grefven derpå med en åtbörd af förtviflan. Leuthold sammanbet tänderna och blef blek af vrede. — Han ser på oss! sade Lina förskräckt. — Och ni darrar? yttrade grefven med en viss bitterhet i tonen, förorsakad deraf att han blifvit sviken i sina förhoppningar. Men vet vi om han har rättighet att göra er några förebråelser? Vet ni om icke han föregått er med exempel, om icke han långt före detta bratit sina trohetslöften? Är ni fullt säker på avt icke ni sjelf blifvit uppoffrad af honom ? — Jag! utropade hon. Grefven reste sig upp. — Jag har tegat ända till i dag, sade han med allvar. Jag ville bespara er en smärta, hvilken, ehuru ganska naturlig, är förnedrande. Jax skulle helst önskat att kärleken ensam hade förmått er att hängifva er åt mig; men Om minnet af de band, som fästa er vid Ruoll, är det enda som håller er tillbaka, så