HERDEN TILLHÖR HJORDEN. EMILE SOUVESTRE. (Forts. fr. föreg. n:r.) VII Pen nya Hva. Hösten var kommen; tjocka dimmor voro som oftast lägrade öfver Werras stränder, och samqväm inomhus började ersätta aftonpromenaderna. Majoren satt såsom vanligt bredvid eldstaden, i hvilken numera icke sällan brann en vänlig brasa, och syntes försänkt i sorgliga tankar. Han fortfor helt maskinmessigt att stoppa sin pipa, ehura den redan var tylld. Betjenten inträdde plötsligen, bärande en lampa. Det starka skenet från denna ryckte jägmästaren ur hans betraktelser; han upplyftade hufvudet, i det han spratt till, och satte handen framför ögonen, för att skydda dessa mot ljuset. — Hvem har kallat er, hvad vill ni, hvarför denna lampa? frågade han hastigt i vresig ton. — Det är nu den tid, då grefven vanligen brukar komma, svarade betjenten. — Hvem har sagt er det? — Herr majoren vet ju att ban kommer alla aftnar ? — Och man har befallt er att tända lampan? — Ja, herre. — Fru Dalchid förmodligen? — Nej, er fru systerdotter Majoren svarade intet. Betjenten ställde lampan på bordet, satte skärmen derå och lemnade rummet. Den gamle följde honom med blicken; derefter skakade han sitt hufvud med missnöjd min. . Andreas hade genom grefven blifvit antagen i Linas tjenst, och endast derför misshagade