HERDEN TILLHÖR HJORDEN.
EMILE SOUVESTRE.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
VII
Pen nya Hva.
Hösten var kommen; tjocka dimmor voro som
oftast lägrade öfver Werras stränder, och sam-
qväm inomhus började ersätta aftonpromena-
derna.
Majoren satt såsom vanligt bredvid eldstaden,
i hvilken numera icke sällan brann en vänlig
brasa, och syntes försänkt i sorgliga tankar.
Han fortfor helt maskinmessigt att stoppa sin
pipa, ehura den redan var tylld. Betjenten in-
trädde plötsligen, bärande en lampa.
Det starka skenet från denna ryckte jägmästa-
ren ur hans betraktelser; han upplyftade hufvu-
det, i det han spratt till, och satte handen fram-
för ögonen, för att skydda dessa mot ljuset.
— Hvem har kallat er, hvad vill ni, hvarför
denna lampa? frågade han hastigt i vresig ton.
— Det är nu den tid, då grefven vanligen
brukar komma, svarade betjenten.
— Hvem har sagt er det?
— Herr majoren vet ju att ban kommer alla
aftnar ?
— Och man har befallt er att tända lampan?
— Ja, herre.
— Fru Dalchid förmodligen?
— Nej, er fru systerdotter
Majoren svarade intet. Betjenten ställde lam-
pan på bordet, satte skärmen derå och lemnade
rummet.
Den gamle följde honom med blicken; deref-
ter skakade han sitt hufvud med missnöjd min.
. Andreas hade genom grefven blifvit antagen
i Linas tjenst, och endast derför misshagade