Men denna välbekanta stämma kom IHerman
att darra: ännu vid grafvens rand. Han upplyf-
tade sitt hnfyud, de moln, som skymde hans
bliek, skingrade sig, han betraktade den unga
själasörjaren och uppgaf ett svagt rop.
— Johannes! stammade han; är det väl sannt.
Och framräckande sina händer, såsom ville
han försäkra sig om uppenbarelsens verklighet,
tillade han, utom sig af glädje:
— Det är han... lefvande... Ack! jag kan
nu dö lugn;. ty sanningen har återfunnit sin
apostel.
— Sanningen har förlorat honom helt och
hållet, sade Georg, som i sin djupa smärta icke
längre kunde iakttaga klokhetens bud. Herman,
den, hvilken du gifvit namn af dena nye Christus,
har afståst från. sitt konungadöme, har öfver-
gifvit sin tro; han är nu vorden en qvinnas slaf!
Hermans ögon lågade; han reste sig upp.
— Ni talar falskt! utropade ban med ljudlig
stämma. Han... slaf...förrädare?... Säg att
han ljugit, mästare...
Och då han såg att Rudolf tyst och förlägen
vände sig bort, fortfor han förtvidad:
— Ni svarar icke?... skulle det då vara
sannt?... Ni affälling!... Ahl vik då hä-
dan långt bort ifrån mig... Jag tror icke mera
på någon menuniska, jag tror icko mera på Gud!
Jag vill dö.
Han hade med konvulsivisk häftighet stött Ru-
dolf ifrån sig och afslitit näsdukon, hvyarmed
hans sår var förbundet. Af biodet, som en
stund varit hämmadt, framsköt hastigt en stråle
sora öfvergjöt don tillintetgjorda Rudolfs frarm-
sträckta hand. Förgäfves ville han omfamna
Herman; i sin förtvidan besvarada denno alla
hans milda ord med snyftningar och förbannel-
ser. Muller, slutligen besegrad, ropade att han
ville åter börja sitt reformationsverk; men Her-
man kunde då icke mera höra honom, dödens
kyla spred sig redan i hansf kropp och förla-
made hans sinnen. Han mumlade ännu några