Men denna välbekanta stämma kom IHerman att darra: ännu vid grafvens rand. Han upplyftade sitt hnfyud, de moln, som skymde hans bliek, skingrade sig, han betraktade den unga själasörjaren och uppgaf ett svagt rop. — Johannes! stammade han; är det väl sannt. Och framräckande sina händer, såsom ville han försäkra sig om uppenbarelsens verklighet, tillade han, utom sig af glädje: — Det är han... lefvande... Ack! jag kan nu dö lugn;. ty sanningen har återfunnit sin apostel. — Sanningen har förlorat honom helt och hållet, sade Georg, som i sin djupa smärta icke längre kunde iakttaga klokhetens bud. Herman, den, hvilken du gifvit namn af dena nye Christus, har afståst från. sitt konungadöme, har öfvergifvit sin tro; han är nu vorden en qvinnas slaf! Hermans ögon lågade; han reste sig upp. — Ni talar falskt! utropade ban med ljudlig stämma. Han... slaf...förrädare?... Säg att han ljugit, mästare... Och då han såg att Rudolf tyst och förlägen vände sig bort, fortfor han förtvidad: — Ni svarar icke?... skulle det då vara sannt?... Ni affälling!... Ahl vik då hädan långt bort ifrån mig... Jag tror icke mera på någon menuniska, jag tror icko mera på Gud! Jag vill dö. Han hade med konvulsivisk häftighet stött Rudolf ifrån sig och afslitit näsdukon, hvyarmed hans sår var förbundet. Af biodet, som en stund varit hämmadt, framsköt hastigt en stråle sora öfvergjöt don tillintetgjorda Rudolfs frarmsträckta hand. Förgäfves ville han omfamna Herman; i sin förtvidan besvarada denno alla hans milda ord med snyftningar och förbannelser. Muller, slutligen besegrad, ropade att han ville åter börja sitt reformationsverk; men Herman kunde då icke mera höra honom, dödens kyla spred sig redan i hansf kropp och förlamade hans sinnen. Han mumlade ännu några