andra: hertig Robert af Parmas förmälning
med Frans II:s syster har försiggått och
hertigen har i palatset Farnese blifvit mot-
tagen med stor ostentation; han betraktar
sig redan såsom konung inorra Italien, un-
der det att Frans II gör sig de största för-
hoppningar på södra och prelat-partiet på
mellersta Italien. Den piemontesiska rege-
ringspersonalen och det piemontesiska re-
geringssystemet, som är allt annat än po-
pulärt och gemenligen betecknas med det
föga smickrande uttrycket mal Governo, skall
få en hård dust att utstå, om man icke lyc-
kas att införa en bättre förvaltning och att
ordna finanserna. Att detta icke hittills
lyckats och kanske icke kommer att lyckas
är i främsta rummet Frankrikes skuld. Så
länge Frankrike i Italien kränker icke-
interventionsprincipen, så länge det tvingar
Victor Emanuel att underhålla en i förhål-
lande till landets resurser oproportionerligt
stor här, så länge det, den allmänna ovil-
jan till trots, i Florens bibehåller en så-
dan representant, som baron de Malaret, så
länge det med sina bajonetter understödjer
det gamla tillståndet i Rom och möjliggör
att kontra-revolutionen allt mera ohöljdt
träder fram i förgrunden, så länge kan det
unga konstitutionela Italien icke komma på
grön qvist, och så länge är det fara värdt,
att Italien för Napoleon III blir ett annat
Mexiko. Victor Emanuels goda vilja såsom
patriot är höjd öfver allt tvifvel, men han
har också lika notoriskt bevisat sin odug-
lighet såsom herrskare i högre mening. Af
dessa skäl har man inom de politiska kret-
sarna i Paris på sednare tiden åter mycket
börjat sysselsätta sig med den nästa kri-
sen i Italien. Sakernas nuvarande ställ-
ning blir allt ohållbarare, och parlamentet
visar sig icke ega förmåga att understödja
kabinettet. Menabrea i att reda den trass-
liga härfvan.