andra: hertig Robert af Parmas förmälning med Frans II:s syster har försiggått och hertigen har i palatset Farnese blifvit mottagen med stor ostentation; han betraktar sig redan såsom konung inorra Italien, under det att Frans II gör sig de största förhoppningar på södra och prelat-partiet på mellersta Italien. Den piemontesiska regeringspersonalen och det piemontesiska regeringssystemet, som är allt annat än populärt och gemenligen betecknas med det föga smickrande uttrycket mal Governo, skall få en hård dust att utstå, om man icke lyckas att införa en bättre förvaltning och att ordna finanserna. Att detta icke hittills lyckats och kanske icke kommer att lyckas är i främsta rummet Frankrikes skuld. Så länge Frankrike i Italien kränker ickeinterventionsprincipen, så länge det tvingar Victor Emanuel att underhålla en i förhållande till landets resurser oproportionerligt stor här, så länge det, den allmänna oviljan till trots, i Florens bibehåller en sådan representant, som baron de Malaret, så länge det med sina bajonetter understödjer det gamla tillståndet i Rom och möjliggör att kontra-revolutionen allt mera ohöljdt träder fram i förgrunden, så länge kan det unga konstitutionela Italien icke komma på grön qvist, och så länge är det fara värdt, att Italien för Napoleon III blir ett annat Mexiko. Victor Emanuels goda vilja såsom patriot är höjd öfver allt tvifvel, men han har också lika notoriskt bevisat sin oduglighet såsom herrskare i högre mening. Af dessa skäl har man inom de politiska kretsarna i Paris på sednare tiden åter mycket börjat sysselsätta sig med den nästa krisen i Italien. Sakernas nuvarande ställning blir allt ohållbarare, och parlamentet visar sig icke ega förmåga att understödja kabinettet. Menabrea i att reda den trassliga härfvan.