— Men tala då, säg att jag ej bedrager mig, att Gud gjort ett underverk! — Ni bedrar er icke, min far, sade den unge själasörjaren, hvars drag blifvit likbleka. Georg upplyftade händerna mot himlen, blottade hufvudet och sjönk på knä för att bedja, men Miller qvarstod orörlig på samma plats. — Vill du ej tacka Gud, som genom ett underverk räddat dig ifrån grafven? frågade gubben förvånad. Och då han plötsligen varseblef Rudolfs förvirring, fortfor han: — Hvarför står du der, stum och darrande; inger dig då åsynen af mig endast förskräckelse? Du svarar mig icke... du sänker hufvudet! Rudolf, tala, jag vill veta allt... det är nödvändigt : tala, tala! Han hade rest sig upp, och det nyss milda ansigtsuttrycket hade förvandlats till ett strängt. UK gjorde en ansträngning och yttrade skaad : — Ja... men låt mig först... få tid att kemta mig. Detta möte kom oväntadt... och likväl borde jag Kafva kunnat ans det, sedan jag i Cassel såg... — Du har således sett mig på Caf6 de la Concorde... och likväl bibehållit tystnad... åu flydde. Förgäfves söker jag lösa denna gåta! Hvad har då händt efter vår skiljsmässa ? — Ni vet det, sade Rudolf, i det ban sökte återvinna sin sjelfbeherrskning, ni vet allt, min far; men hör mig utan att afbryta mig och med tålamod: jag har behof af ert öfverseende, Hvad jag har att säga skall förefalla er så besynnerligt... — Jag är beredd, sade Georg, under det han oaflåtligt betraktade Rudolf. Den senare bad honom taga plats, slog sig sjelf ned och tycktes hafva hermtat sig; men: