— Men tala då, säg att jag ej bedrager mig,
att Gud gjort ett underverk!
— Ni bedrar er icke, min far, sade den unge
själasörjaren, hvars drag blifvit likbleka.
Georg upplyftade händerna mot himlen, blot-
tade hufvudet och sjönk på knä för att bedja,
men Miller qvarstod orörlig på samma plats.
— Vill du ej tacka Gud, som genom ett un-
derverk räddat dig ifrån grafven? frågade gub-
ben förvånad.
Och då han plötsligen varseblef Rudolfs för-
virring, fortfor han:
— Hvarför står du der, stum och darrande;
inger dig då åsynen af mig endast förskräc-
kelse? Du svarar mig icke... du sänker huf-
vudet! Rudolf, tala, jag vill veta allt... det
är nödvändigt : tala, tala!
Han hade rest sig upp, och det nyss milda
ansigtsuttrycket hade förvandlats till ett strängt.
UK gjorde en ansträngning och yttrade ska-
ad :
— Ja... men låt mig först... få tid att
kemta mig. Detta möte kom oväntadt... och
likväl borde jag Kafva kunnat ans det, sedan
jag i Cassel såg...
— Du har således sett mig på Caf6 de la
Concorde... och likväl bibehållit tystnad...
åu flydde. Förgäfves söker jag lösa denna
gåta! Hvad har då händt efter vår skiljsmässa ?
— Ni vet det, sade Rudolf, i det ban sökte
återvinna sin sjelfbeherrskning, ni vet allt, min
far; men hör mig utan att afbryta mig och
med tålamod: jag har behof af ert öfverseende,
Hvad jag har att säga skall förefalla er så
besynnerligt...
— Jag är beredd, sade Georg, under det
han oaflåtligt betraktade Rudolf.
Den senare bad honom taga plats, slog sig
sjelf ned och tycktes hafva hermtat sig; men: