man icke allenast guld, anseende, namn; man!
får en menniskosjäl i- sin makt, man blir oin-:
skränkt herrskare öfver en varelse; och denna
makt kan icke annat än fresta, i synnerhet pa-
turer sådana som grefve von Leuthold. Dess-
utom är det ej ändamålet, som i främsta rum-
met eggar och förtjusar, utan i kanske ännu
högre grad medlen, svårigheterna. I Don Juan
ersonifieras icke den grofva sinnligheten; utan
an representerar den förfinade vällustingen,
som låter själen komma sinnena till hjelp. Ett
tillfredsstäldt högmods kittling är hos en så-
dan vällusting hufvudsaken.
Grefven uppsökte i trädgården Wrangel och
Dorothea, som språkade om den föregående
dagens fest.
— Man berättar mig märkvärdiga saker om
huru det tillgår i er villa, sade damen, i det
hon vände sig till Rafael mel ett leende.
— Fredriks skildring är förmodligen öfver-
drifven, anmärkte Leuthold; men huru treflig
eller otreflig min stuga i Vonnen nu än må
vara, skulle det glädja mig obeskrifligt om ni
behagade göra ett besök i densamma.
— Ypperligt! utropade Wrangel, som icke
uppfattade lifvet annorlunda än såsom en serie
a utflykter till landet, ridter, maskerader, su-
p6er och baler. Vi skola arrangera en prome-
nad till Vonnen. Rafael skall låna er sin en-
gelska ridhäst; och en angenäm supå skall in-
tagas i det gröna. Jag åtager mig att ombe-
styra allt; ni skall få se huru lätt jag har för
att i en hast tillställa en lyckad fest. Diet
var jag som gaf iden till gårdagens nöje...
— Öch herr von Leuthold som satte iden
i verket. s
— Ja, med biträde af mig. Jag för min del
förde till honom minst tjugo gäster af båda
könen, Åh! ni kan icke tro huru den rikligt
upplysta kjosken tog sig ut i nattens dunkel.