har kommit hit enkom för att bedja er sjelfva bestämma dager. — Må det bli så snart som möjligt; min kusin längtar icke mindre än jag. — Ar det verkligen så? — Fru Dalchid, sade Lina, tager sig anleåning till detta påstående deraf, att jag för någon tid sedan, då jag läste Goethe, yttrade att det skulle ha roat mig obeskrifligt att vara med på en af dessa angenäma jagter under medeltiden, som beskrifvas af skalden... — Men detta skall just blifva en jagt 3 la medeltiden, inföll Fredrik. Rafael skall vid anordningen följa till alla delar Goethes beskrifnirg. Jägarne skola ha göthisk drägt och vara åtföljda af tjenare som medföra falkar. — 0! hvad det skail bli herrligt! utropade Dorothea. — Det vill säga att det blir ett slags malplacerad karnaval, yttrade majoren. Ni vilja ställa till en maskerad i skogen. — Hör ni Rudolf? Hvilken hädelse! utbrast Wrangel. Han förnekar medeltidens poesi!... I alla händelser, major, kommer vår maskerad, såsom ni kallar den, att blifva lysande. — Och hvem skall bekosta denna storartade fest? frågade Rudolf. — Rafael, vet jag. — Huru! herr von Leuthold? sade Lina lifligt. — Ni har ju önskat att få deltaga i cen sådan tillställning, svarade grefven så lågt, att endast hon hörde hans ord. Den unga qvinnan rodnade och drog sig tillaka. — Ah! detta skall åtminstone bli en fröjdedag, utbrast Dorothea, i det hon kastade en sidoblick i spegeln för att se huru hon tog sig ut. Man har ett så stort behof af förströelser, när man sörjer såsom jag.