har kommit hit enkom för att bedja er sjelfva
bestämma dager.
— Må det bli så snart som möjligt; min ku-
sin längtar icke mindre än jag.
— Ar det verkligen så?
— Fru Dalchid, sade Lina, tager sig anleå-
ning till detta påstående deraf, att jag för nå-
gon tid sedan, då jag läste Goethe, yttrade att
det skulle ha roat mig obeskrifligt att vara med
på en af dessa angenäma jagter under medelti-
den, som beskrifvas af skalden...
— Men detta skall just blifva en jagt 3 la
medeltiden, inföll Fredrik. Rafael skall vid
anordningen följa till alla delar Goethes beskrif-
nirg. Jägarne skola ha göthisk drägt och vara
åtföljda af tjenare som medföra falkar.
— 0! hvad det skail bli herrligt! utropade
Dorothea.
— Det vill säga att det blir ett slags malpla-
cerad karnaval, yttrade majoren. Ni vilja ställa
till en maskerad i skogen.
— Hör ni Rudolf? Hvilken hädelse! utbrast
Wrangel. Han förnekar medeltidens poesi!...
I alla händelser, major, kommer vår maskerad,
såsom ni kallar den, att blifva lysande.
— Och hvem skall bekosta denna storartade
fest? frågade Rudolf.
— Rafael, vet jag.
— Huru! herr von Leuthold? sade Lina
lifligt.
— Ni har ju önskat att få deltaga i cen sådan
tillställning, svarade grefven så lågt, att endast hon
hörde hans ord.
Den unga qvinnan rodnade och drog sig till-
aka.
— Ah! detta skall åtminstone bli en fröjde-
dag, utbrast Dorothea, i det hon kastade en
sidoblick i spegeln för att se huru hon tog sig
ut. Man har ett så stort behof af förströelser,
när man sörjer såsom jag.