Herr predikantens närvaro skall helga vår profana fest. Wilhelmina, bjud då armen åt vår gäst. Under det Rafael talade så, förde han en ung flicka i baldrägt och med ett förtjusande utseende fram till Kaufman. Flickan stannade midtför deniie och nedslog förlägen ögonen. Kaufman! betraktade henne med en blick af välvilja och medlidande. — Stackars barn, sade han, så ung, så. vacker och... så olycklig! Denna oväntade reflexion ökade Wilhelminas förlägenhet. Hon tog ett steg tillbaka; och Georg skyndade att fatta hennes hand. — Ser. så, sade han, kom nu; lammet bör hysa fruktan för vargen, icke för herden. Han tog henne under armen, och inträdde med henne i en bredvidliggande salong, hvarest soupern var serverad. Hvilket bord!... Tallrikar, bägare och skålar af konstrikt arbetadt silfver, kristallkarafiner och alabastervaser, fyllda af blommor, som . spredo den ljufvaste vällukt! Hvarje gäst tog plats efter behag, och Kaufman satte sig midt emot Rafael. — Nu, sade han, hoppas jag att herr grefven icke har någonting emot att lyssna till den framställning jag ämnar göra. — Ah! förall del låtom oss icke så hastigt. göra slut på glädjen. Kan icke herr predikanten up pskjuta ärendets behandling till deserten? — Åhjo, svarade Kaufman ; men är herr von Leuthold säker på att han då kan förstå hvad jag har att säga. — Om mitt eget förstånd sviker mig, så kalJar jag mina vänner till hjelp. — Femtio druckna begrip icke på långt när så mycket som en nykter. — Ingenting hindrar ju att herr predikanteu deltager lika flitigt som vi andra i dryckesla