Herr predikantens närvaro skall helga vår pro-
fana fest. Wilhelmina, bjud då armen åt vår
gäst.
Under det Rafael talade så, förde han en
ung flicka i baldrägt och med ett förtjusande
utseende fram till Kaufman. Flickan stannade
midtför deniie och nedslog förlägen ögonen.
Kaufman! betraktade henne med en blick af
välvilja och medlidande.
— Stackars barn, sade han, så ung, så. vac-
ker och... så olycklig!
Denna oväntade reflexion ökade Wilhelminas
förlägenhet. Hon tog ett steg tillbaka; och
Georg skyndade att fatta hennes hand.
— Ser. så, sade han, kom nu; lammet bör
hysa fruktan för vargen, icke för herden.
Han tog henne under armen, och inträdde
med henne i en bredvidliggande salong, hvar-
est soupern var serverad.
Hvilket bord!... Tallrikar, bägare och skå-
lar af konstrikt arbetadt silfver, kristallkarafi-
ner och alabastervaser, fyllda af blommor, som .
spredo den ljufvaste vällukt!
Hvarje gäst tog plats efter behag, och Kauf-
man satte sig midt emot Rafael.
— Nu, sade han, hoppas jag att herr gref-
ven icke har någonting emot att lyssna till
den framställning jag ämnar göra.
— Ah! förall del låtom oss icke så hastigt.
göra slut på glädjen. Kan icke herr predikan-
ten up pskjuta ärendets behandling till deserten?
— Åhjo, svarade Kaufman ; men är herr von
Leuthold säker på att han då kan förstå hvad
jag har att säga.
— Om mitt eget förstånd sviker mig, så kal-
Jar jag mina vänner till hjelp.
— Femtio druckna begrip icke på långt
när så mycket som en nykter.
— Ingenting hindrar ju att herr predikanteu
deltager lika flitigt som vi andra i dryckesla-