blekhet, som vanligen åtföljer s. k. stillasittande arbete; ögat, som endast var till hälften öppnadt, vittnade om vana vid djupare begrundande; d23 sammanpressade Jläpparne angåfvo, så att säga, en själ, som anstränger sig, snarare än en fast vilja, och det lockiga men framtill något gråspräckliga, håret bevisade att dessa ansträngningar varit påkostande. För öfrigt var det allmänna uttrycket i detta ansigte ädelt och välvilligt; blixtar framsköto ibland ur ögonen och dragen lifvades då plötsligt; men oftast afspeglade blicken en inneboende oro. Ehuru han tyckts synnerligen intressera sig för samtalet angående Ahasverierna, hade han litväl förblitvit alldeles orörlig; ett sorgset leende sväfvade på hans läppar och med en viss otålighet kramade ban mellan sina fingrar en flik af den tidning, i hvilken han förut läst. Emellertid syntes hans uppmärksamhet efterhaud aftaga; hans hufvud sjönk alltmera ned mot bröstet, hans ögon tillslötos småningom västan heit och hållet, och han fördjupade sig i en af dessa betraktelser, som så upptaga själen att den tänkande hvarken ser eller hör. Emellertid inbröt natten; det bief allt mörkare och mörkare. Glömd i sin vrå, satt den okände i duvklet, under det att de gäster, som vorc samlade i andra ändan af salen, fortforo ati språka vid belysningen af några ljus, gom men skyndat att tända åt dem, så snart det ble behöfiigt. Han förblef länge i samma ställning, fördjupad i sina drömmerier. Men i samma mån han försjönk uti dessa, mulnade hans panna, Hvarpå tänkte han då, eftersom man såg hans ansigtsmuskler ibland häftigt sammandragas? Hvilken olycka hade drabbat honom, eller till hvilket stort fel hade han gjort sig skyldig, eftersom han så ofta tryckte sina båda händer hårdt mot sitt bröst? Vi skola sedan förklara detta;