blekhet, som vanligen åtföljer s. k. stillasittande
arbete; ögat, som endast var till hälften öpp-
nadt, vittnade om vana vid djupare begrundande;
d23 sammanpressade Jläpparne angåfvo, så att
säga, en själ, som anstränger sig, snarare än
en fast vilja, och det lockiga men framtill nå-
got gråspräckliga, håret bevisade att dessa an-
strängningar varit påkostande. För öfrigt var
det allmänna uttrycket i detta ansigte ädelt
och välvilligt; blixtar framsköto ibland ur ögo-
nen och dragen lifvades då plötsligt; men oftast
afspeglade blicken en inneboende oro.
Ehuru han tyckts synnerligen intressera sig
för samtalet angående Ahasverierna, hade han
litväl förblitvit alldeles orörlig; ett sorgset le-
ende sväfvade på hans läppar och med en viss
otålighet kramade ban mellan sina fingrar en
flik af den tidning, i hvilken han förut läst.
Emellertid syntes hans uppmärksamhet efter-
haud aftaga; hans hufvud sjönk alltmera ned
mot bröstet, hans ögon tillslötos småningom
västan heit och hållet, och han fördjupade sig
i en af dessa betraktelser, som så upptaga sjä-
len att den tänkande hvarken ser eller hör.
Emellertid inbröt natten; det bief allt mörkare
och mörkare. Glömd i sin vrå, satt den okände
i duvklet, under det att de gäster, som vorc
samlade i andra ändan af salen, fortforo ati
språka vid belysningen af några ljus, gom men
skyndat att tända åt dem, så snart det ble
behöfiigt.
Han förblef länge i samma ställning, fördjupad
i sina drömmerier. Men i samma mån han för-
sjönk uti dessa, mulnade hans panna, Hvarpå
tänkte han då, eftersom man såg hans ansigts-
muskler ibland häftigt sammandragas? Hvilken
olycka hade drabbat honom, eller till hvilket
stort fel hade han gjort sig skyldig, eftersom
han så ofta tryckte sina båda händer hårdt
mot sitt bröst? Vi skola sedan förklara detta;