öfrigt bör det vara intressant för er att få
vara med på ett lutherskt bröllop.
Jag Jät öfvertala mig att antaga inbjudningen.
När jag dagen derefter kom till fru ,
fann jag hennes salong uppfylld af gäster. Hon
sjelf satt mellan två unga damer, af hvilka den
ena var bruden — det sade mig hennes klädsel.
Då denna sistnämnda blef mig varse, gjorde
hon en rörelse af öfverraskning, som ådrog sig
min uppmärksamhet; men då jag förvissat mig
om att hon var mig fullkomligt obekant, trodde
jag att jag oriktigt uppfattat betydelsen af
henes åtbörd.
Sedan den sköna bruden emellertid hade hv
skat ett par ord i örat på fru , steg hon
upp och gick ut jemte den andra unga damen,
som man sade mig vara hennes kusin. Fru
xxx följde dem, och några minuter senare
kom en betjent till mig och sade att hans mat-
mor bad mig inträda i hennes kabinett.
I kabinettet fann jag alla tre damerna och
dessutom en herre, hvilken jag ej kände. Alla
ansigten hade ett egendomligt, för mig oför-
klarligt uttryck. Fra gick emot mig med
en min, som var på en gång leende och hög-
tidlig.
— Min vän! yttrade hon; omfamna mig!
— Mycket gerna, svarade jag, icke litet öf-
verraskad. i
— Vill ni Också omfamna mig, min herre?
frågade kusinen med skälmsk min.
Jag hade ej det ringaste deremot.
— Och nu mig, sade bruden, och icke alle-
nast mig, utan äfven min man, som ni ser här
och som jag tillåter mig att presentera för er.
Och verkligen omfamvade hon mig på det
hjertligaste sätt, likasom äfven hevnes man,
hvilken fattade min hand och tryckte den hårdt
flera gånger.