öfrigt bör det vara intressant för er att få vara med på ett lutherskt bröllop. Jag Jät öfvertala mig att antaga inbjudningen. När jag dagen derefter kom till fru , fann jag hennes salong uppfylld af gäster. Hon sjelf satt mellan två unga damer, af hvilka den ena var bruden — det sade mig hennes klädsel. Då denna sistnämnda blef mig varse, gjorde hon en rörelse af öfverraskning, som ådrog sig min uppmärksamhet; men då jag förvissat mig om att hon var mig fullkomligt obekant, trodde jag att jag oriktigt uppfattat betydelsen af henes åtbörd. Sedan den sköna bruden emellertid hade hv skat ett par ord i örat på fru , steg hon upp och gick ut jemte den andra unga damen, som man sade mig vara hennes kusin. Fru xxx följde dem, och några minuter senare kom en betjent till mig och sade att hans matmor bad mig inträda i hennes kabinett. I kabinettet fann jag alla tre damerna och dessutom en herre, hvilken jag ej kände. Alla ansigten hade ett egendomligt, för mig oförklarligt uttryck. Fra gick emot mig med en min, som var på en gång leende och högtidlig. — Min vän! yttrade hon; omfamna mig! — Mycket gerna, svarade jag, icke litet öfverraskad. i — Vill ni Också omfamna mig, min herre? frågade kusinen med skälmsk min. Jag hade ej det ringaste deremot. — Och nu mig, sade bruden, och icke allenast mig, utan äfven min man, som ni ser här och som jag tillåter mig att presentera för er. Och verkligen omfamvade hon mig på det hjertligaste sätt, likasom äfven hevnes man, hvilken fattade min hand och tryckte den hårdt flera gånger.