Tjuren kommer! Bland landtlifvets alla faror och besvär synes förföljelsen af en folkilsken tjur stadsbon förfärligast. En sådan onådig best kan ofta hålla en hel koloni i beständig förskräckelse. Ett rykte sprider sig att ett dylikt högst farligt nötkreatur lär vandra omkring någonstädes i grannskapet. Man berättar om detta djur saker, som komma håren att resa sig på åhörarnes hjessor. Man har sett det utom sig af raseri ränna hufvudet mot en ek, så att det knakat i stammen ; för flera år sedan tog det ladugårdspigan på hornen och kastade upp henne, man kan ej rätt angifva huru många alnari luften, o. s. Vv. Man beskrifver dess utseende i de mest målande drag. Det är svart (rödt säger en annan, gråspräckligt en tredje), har stora blodsprängda, vildt rullande ögon, horn af den största och obebagligaste längd och går med en jernringi nosen. Dess råmande är fasaväckande och det har den mest afgjorda antipati mot röda schalar och koftor. Sedan den dag, man hört dessa berättelser, är det slut med lugnet i vår koloni. Man vågar knappast vå ut i närmaste hage, af fruktan att möta odjuret, och beger man sig någon gång utom vårdsgrinden, så hafva alltid damerna klädt sig de minst lysande färger och herrarne beväpnat sig med sina duktigaste käppar. Emellertid kan man ej alltid hålla sig blott på säker mark. Vädret är vackert, himlen blå, det ångar så skönt från åkrar och ängar. Tänk om vi skulle våga en promenad ut iden vackra skogsparken ? säger en galenpanna. Förslaget vinner bifall och inom några minuter ser man kavalkaden i allt sköns lugn draga fram mellan högresta furor och bugande björkar. Ingen tjur synes till. Allt andas lugn och glädje. Ett qvickhufvud framkastar till och med några skämtFRESTAS ENT SET ES TENTA LETS ED I