sagorna om Fatima och säckea, som fordom berättades. Fatima går ut och handiar i bodarna med samma smak som hennes systrar i andra hufvudstäder besöka krambodarna. Hon bär visserligen ett munkläde öfver nedre delen af ansigtet, men hon kan för ett ögonblick borttaga det för att öfverraska en främling med åsynen af sin skönhet; hon skrider lätt och behagligt gezom de folknppfyllda gatorna, undantagandes i nio fall bland tio, när hennes mångfaldiga omsvepen göra hennes gång Vaggande. Solen har ru nått sin zenith; muczzin uppstiger ännu en gång i minareten för att kalla de trogne till andaktsöfningar och folket svärmar åter till moskeerna. Sedan kommer rmiddagsoch hvilotimman, och en ånga af många olika rätter träffar den kringströfvandes näsa. De fattigare turkarne sitta rundt omkring gruppvis på marken, många ute i fria luften och njuta sin måltid som en middag i det gröna; en skål med pillau ställes midt i familjekretsen, och i den sticker hvar och en sin nälve. De förmögrare klasserna tillvägagå naturligtvis med mera ceremoni, och rätterne hos dem äro mårcga och omvexlande, avrättningen är likväl i de flesta fall långt ifrån omsorgsfull. Middagstimman är hvilooch förströelsestunden för de fattigare klasserna. Vid denna stund äro kajerna, bazarerna och balkorgerna beströdda med stora grupper, alla sysselsatta med middagsätandet. Slamret ar grytor och pannor, skedar och tallrikar kan endast tälla med mångfalden af doftarna från köken i luften. Serveringen är visserligen temligen primitif; ett par tre fot af marken till säte, en liten träeller stenskål till fat, och i stället för knif, gafel eller sked, den enkla iarättvingen med ett par händer. I afseende på tim-är meningen -exhällig, och utanför hu