ha varit mångahanda — för somliga har den
förnämsta varit att tillfälle yppat sig att sola
sig i den kungliga nådens solsken. Många af
stadens invånare — och mest restauratörerna —
ha ansett för den högsta glädjeanledningen att
de skördat en god behållning under dessa da-
gar, då man med säkerhet tror att 20—30,000
menniskor besökt staden. Man befarade stor
brist på rum, men sådane voro lätta att erhålla
till ej öfverdrifna priser.
Staden hade högtidligt beredt sig för firandet
af denna sekularfest. Nästan alla hus vid de
större gatorna voro nymålade och allt fejadt
och putsadt som till ett bröllop.
Att tala om festligheternas beskaffenhet nu
efteråt vore öfverflödigt, då tidningen redan redo-
gjort för dem. — Allt andades högtidligt allvar.
Sjelfva naturen syntes gynna denna vetenska-
pernas och lärdomens minnesfest, ingen moln-
fläck fördunklade under alla dessa dagar so-
lens sken.
Alla anordningar voro förträffliga och särde-
les lyckade; dock kanske något för storartade
i vissa delar.
Studentfesterna, som gåfvos i bredd med de
allvarliga högtidligheterna, voro särdeles ange-
näma. Med ungdomlig hänförelse uttalades der
sannt fosterländska tankar och ord, som vi skola
tro i en framtid blifva fruktbärande.
En ofantlig mängd prester och embetsmän,
fordom tillhörande detta läroverk, hafva här
gästat. Många gamla kamrater hafva här åter
efter många års skiljsmessa fått trycka hvar-
audras händer; olika har ödet varit för dem.
Den ene vännen återfinnes på ärans höjder i cen
lysande drägt, öfverhöljd af ordnar och band;
den andre såsom en fattig komminister från det
magra Småland. Men i dessa dagar voro de
åter de gamla kamraterna.
För den stora massan affolket var det på fredags
aftonen afbrända fyrverkeriet säkerligen festens
glanspunkt, och detta fyrverkeri, tillverkadt i
Köpenhamn för ett pris af 1,500 rår, var verk-
ligen storartadt. Det afbrändes midt för skal-
den Tegners staty, och det var icke minst im-
posant att midt i denna stora massa af folk se
den älsklige skaldens bild upplyst och omsvär-
mad af tusenden och åter tusenden gnistrande
stjernor i brokig färgprakt.
Stadens fest förliden fredags eftermiddag var
den mestlyckade och storzsrtade; man kan tänka
sig. Hela Lundagård och Botaniska Trädgården
voro för denna fest upptagna. ILundagårdens
skuggiga allter och trädgårdens gångar voro
öfverallt bord med förfriskningar. Ala resande
voro till denna fest inbjudna, och man autager
att 5000 personer bevistade den. — Alla den
dagen promoverade filosofie doktorer buro
sin färska lagerkrans. BSamtlige promoverade
hade af prins Oscar, såsom ett minne af dagen,
erhållit hans porträtt i fotografi.
En nästan allt för stor lyx i damernas kläd-
sel var här att beskåda, och en lugn betraktare
af denna herrlighet kunde icke undgå att deri
finna en skarp kontrast mot hvad den högst
uppsatte man i riket offentligt uttalat; att den
största sparsamhet bör iakttagas. Vid tanken
härpå och när man kastar en oförvillad blick
pår festens mening samt dermed jemnför de
ofantliga summor den kostat, påtvingar sig den
tanken: Månne icke dessa summor kunnat
bättre användas och i årtusenden verkat till
vetenskapernas och lärdomens framsteg i Nor-
den, till understöd åt månget gryende snille,
som här och der i vårt land bland folkets barn
uppstår, men i brist af medel qväfs i sin knopp-
ning?
Imellertid skall denna fest länge lefva i Lun-
dafolkets minne, och heder och ära åt detta
folk för det sätt, hvarpå den stora massan upp-
trädde vid alla dessa festligheter! Högtidlig
och allvarlig var sinnesstämningen. Oaktadt
det ofantliga antalet af den sammanpackade
folkmängden märktes ej en skuffning, hördes ej
ett ohöfligt ord. Och, oaktadt brist ej fanns på
utskänkningsställen, såg man knappt någon bland
allmogen det. ringaste drucken elier grälig.
Huru annorlunda var det ej förr vid dylika
folksamlingar; och hvad är det väl som verkat
denna förändring? Jo, folkupplysningen —
folkskolan. Måtte det allt mer och mer så
fortfara, till folkens förädling! Och säkert är att
om man 100 år efter folkskoleväsendets ordnandei
Sverge kommer att fira dess sekularfest, skola
folkupplystningens vänner fira lika stor triumf
öfver sanningens och upplysningens seger, som
den högre lärdomens vänner och idkare vid
denna fest uttalat öfver den högre vetenskaplig-
hetens framgångar.
Blott ex omständighet har, såvidt jag förnums-
mit, stört fröjden i något hjerta. Tänk er: kun-
gen har icke fört biskopinvan Flensburg i po-
lonäsen, prins Oscar har icke dansat en fran-
cäs med hennes högvördighet, och ingendera har
bott hos biskopen. Det är sorg och tandagniss-
lan i biskopshuset, säger man — detta gäst-
vänliga hus, som står öppet för alla. Dompro-
sten Meliu fick nåden herbergera konungen. Dom-
prostinnar Melin fick nåden blif va förd i polonäsen
af konungen. Domprostinnan Melin fick nåden
föras äfven af prins Oscar. Det behöfves heia
den biskopliga kristlighetens eller den kristli
biskopligheteus resignation för att med ödmj
och belåtet sinne finna sig i dylika händelser
utan att vredgas på de lyckliga. Lunds Vecko-
blad, eljest det mest devueradge blad i verlden,
F
visade den elakheten — såvida icke redaktio-
nen hade blifvit rarsad af någon spefogel — att
sagorna om Fatima och säckea, som fordom
berättades. Fatima går ut och handiar i bo-
darna med samma smak som hennes systrar i