utseende förvånad öfver att så många ange-
väma bekantskaper kunde träffas på vägen till
Paris.
Måltiden var snart slut och de fortsatte sin
tur. Alla färdades samma väg och de van-
drade således tillsammans. Andtligen kommo
de till ena tullporten vid Paris; der stannade
de, såsom enligt inbördes öfverenskommelse.
Tills dess hade samtalet varit ledigt och gladt,
men nu blefvo de allvarsamma och tankfulla;
skilsmessans stund var inne. Det var åter den
förste resanden, som bröt tystnaden. Mitt
namn, sade han är Portal; jag begifver mig
till Paris i akt och mening att blifva ledamot
af vetenskapsakademien och konungens förste
lifmedikus.s — Öch jag, sade den med bruna
håret, beger mig till Paris för att blifva ju-
stitiekanslert, De väntade att den blygsamme
främlingen skulle tala. Och jag, svarade
han med sin milda röst och sin blyga min,
cjag besöker Paris tör att blifva ledamot af
franska akademien och kardinal. — Då, sade
de andre, i det de allvarsamt aftogo hattarna,
sär det monseigneur, som har försteget. I
samma ögonblick slog klockan i en kyrka i när-
heten, och de inträdde i Paris.
Låtom 0ss nu följa dessa tre unga mäns
öden. Den sist omnämnde blef abb6 Maury,
vältalare, ledamot af franska akademien och
kardinal; han dog ärad och högaktad. Den
andre var grefve Treillard, statsminister och
Napoleon I:s vän; han glömde aldrig sitt första
inträde i Paris. Och den tredje, den raske
liflige Portal, blef en ära för sitt yrke, ledamot
af akademien, professor — han blef allt, utom
den konungens lifmedikus, under hvars rege-
ring nyss omtalade händelse tilllrog sig; Lud-
vig XVI uppsteg nemligen på schavotten, me-
dan Portal ännu var student; republiken hade
ingen lifmedikus; Napoleon hade en, som var