utseende förvånad öfver att så många angeväma bekantskaper kunde träffas på vägen till Paris. Måltiden var snart slut och de fortsatte sin tur. Alla färdades samma väg och de vandrade således tillsammans. Andtligen kommo de till ena tullporten vid Paris; der stannade de, såsom enligt inbördes öfverenskommelse. Tills dess hade samtalet varit ledigt och gladt, men nu blefvo de allvarsamma och tankfulla; skilsmessans stund var inne. Det var åter den förste resanden, som bröt tystnaden. Mitt namn, sade han är Portal; jag begifver mig till Paris i akt och mening att blifva ledamot af vetenskapsakademien och konungens förste lifmedikus.s — Öch jag, sade den med bruna håret, beger mig till Paris för att blifva justitiekanslert, De väntade att den blygsamme främlingen skulle tala. Och jag, svarade han med sin milda röst och sin blyga min, cjag besöker Paris tör att blifva ledamot af franska akademien och kardinal. — Då, sade de andre, i det de allvarsamt aftogo hattarna, sär det monseigneur, som har försteget. I samma ögonblick slog klockan i en kyrka i närheten, och de inträdde i Paris. Låtom 0ss nu följa dessa tre unga mäns öden. Den sist omnämnde blef abb6 Maury, vältalare, ledamot af franska akademien och kardinal; han dog ärad och högaktad. Den andre var grefve Treillard, statsminister och Napoleon I:s vän; han glömde aldrig sitt första inträde i Paris. Och den tredje, den raske liflige Portal, blef en ära för sitt yrke, ledamot af akademien, professor — han blef allt, utom den konungens lifmedikus, under hvars regering nyss omtalade händelse tilllrog sig; Ludvig XVI uppsteg nemligen på schavotten, medan Portal ännu var student; republiken hade ingen lifmedikus; Napoleon hade en, som var