farfar hviskar: Huru länge, o Herre? När låter du din tjevare fara i frid, att mina ögon må få se din salighet? Det sista vedträdet i kakelugnen sjunker tillsammans. Två rykande kol falla åt hvardera sidan. Farfar makar ihop dem, lågan blossar upp igen, den dubbla röken utgör en gemensam låga. Måtte det vara så i himlen, hviskar farfar. Doktor Priestly yttrade, ännu ung, i en predikan, att ålderdomen är den lyckligaste perioden af lifvet. Och när han hade hunnit till åttio år, skref han: Jag bar funnit att det var sannt! Men frossarens, vällustingens, girigbukens, maktjägarens, hycklarens eller den trätgiriga qvinnans ålderdom, hvad måste icke den vara! Tärken eder en kidnappers ålderdom! Det är endast ett ädelt, sannt menskligt, gudfruktigt lif, som kan göra ålderdomen så skön. Då äro vi mogna för evigheten. Den gode Guden ser ned till oss från bimlen och lägger sin hand på det vördnadsvärda hufvudet: Kom, min vän, och ärf det rike dig beredt är. ——