(Korrespondens till Dagens Nyheter.)
Paris den 25 mej.
En fremling som i denna månad kommer för
första gången till Paris och befinner sig en
söndag i Boulogne-skogen och ser en kapplöp-
ning, måste ovilkorligen finna att ingen stad i
verlden kan täfla med Paris. Denna mängdaf
lysande ekipager; dessa sköna fruntimmer som
här mötas och som täfla med hvarandra i toi-
letternas lyx, smak och rikedom; VP Avenue de
P Imperatrice ända ned till P Avenue des Champs
Elyseges är fulisatt med nyfikna, som afvakta
kapplöpningen — erbjuder den mest bländande
och berusande tafla.
Jules Favres presentation bos kejsaren har
af tidningarne blifvit omtalad på olika sätt.
Det sanna är att han öfverlemnade till kejsa-
ren, såsom bruket är, sitt tal vid inträdet i
franska akademien inbundet i ett rikt album.
Kejsaren påminde den frejdade oppositionstala-
ren om en audiens, som han hade begärt och
erhållit för flera år sedan; det var i anledning
af en process, som på sin tid väckto i Frank-
rike och Algier så mycket uppseende. Kapten
Doineau var beskylld för att hafva genom sin
grymhet tvungit araberna att göra uppror. Ju-
les Favre försvarade Agon Bel Lady; Agon
blef dömd till tjugo års föstningsarbete. När
Jules Favre återvände från Algier till Frank-
rike, sade han till Agon: ni har blifvit dömd,
men jag skall begära af kejsaren nåd för er. Arab-
höfdingen öfverlemnade då till sin advokat sin
lilla son, sex år gammal, ett ovanligt intelli-
gent barn; detta barn, sade han, skall bjelpa er
att utverka min benådning. — Gossen vistades
någon tid i Jules Favres familj, der han lärde
fransyska språket. När Jules Favre fann att
barnet tillräckligt inöfvat sin lilla roll, reste han
till lägret i Chålons, der kejsaren uppehöll sig,
han begärde en audiens som genast beviljades,
det var efter frukosten som kejsaren emottog
advokaten och barnet; han stod just i begrepp
att göra en stor revy. Jules Favre var således
tvungen att gå igenom hela den lysande gene-
ralstaben, det glittrade af stjernor och unifor-
mer, advokatens svarta rock afbröt bjert mot
all denna glans. Kejsaren mottog honom och
barnet med mycken vänlighet. Barnet kastade
sig på knä för kejsaren och utförde på det
mest näpna sätt sin lilla roll. Kejsaren upp-
lyftade barnet, och Jules Favre fick fadrens
benådning. Han måste ru taga samma väg
tillbaka oeh utsätta sig för blickarna af alla
dessa epauletter som betraktade honom med
nyfikna och afundsjuka blickar; när han väl
genomgått hela linjen, kom en af kejsarens adju-
tanter efter honom, bedjande honom återvända.
Nu måste han ännu en gång gå igenom detta
blixtrande hof; när han var framkommen, sade
kejsaren till honom: Kejsarinnan önskar kyssa
barnet; vill ni följa mig till henne? Hela denna
lysande samling hade sina hufvud obetäckta;
endast kejsaren behöll hatten på; sätt er hatt
på er sade kejsaren till advokaten, som natur-
ligtvis efterkom denna tillsägelse. Kejsarinnan
kom dem till mötes och omfamnade barnet.)
Voltaire har sagt: den förste som liknade
qvinnan vid en ros var en poet, den andre ett
dumhufvud. En krönikeskrifvare, som är hvar-
ken det ena eller det andra, har således rättig-
het att säga att den soir6 som kejsarinnan gaf
sistlidno måndag var rosens fest. Vidingången
till hvarje dörr såg man ett litet berg at de
skönaste rosor; öfverallt böjde sig sköna, unga
fruntimmer fram för att inandas deras vällukt.
Kejsarinnan bar en klädning med ett släp som
gjorde att herrarna som följde efter måste noga
beräkna sina steg; färgen på hennes klädring
liknade solens glans. — Madame de Metternich
bar den korta klädningen, skuren efter modet
) Vår ärade korrespondent tyckes hafva e
mycket stor vezeration för epåletterna. D. N.