— Jag? — Och hvilken annan? — Du sjelt, för fan! . — Ja så, du menar det? Är det icke dn, som drifvit med honom genom att låtsa, som du åt katt och ugglor? Det är dig saken rör. — Gå för fan! — Jag har ett ord att säga dig. I fall Seraphin dräper dig, så lofvar jag, att jag skall hämnas dig. . . — Nöj, låtom oss börja med det, så få vi se hvad som kommer derefter. — År du kanske en pultron? — Ja, det är just det jag är, och jag är stolt deröfver. Medan de sålunda munhöggos, kommo Seraphins sekundanter. Den ene var mycket tjock, den andre mycket mager. Pantalon började mycket vänskapligt att slå på den tjocka sekundantens mage och påstod, att han af naturen Vore mycket skämtsam, och att han blott ville skämta en smula med sin vän, som vore allt för kort om hufvudet. Han slöt med att erbjuda Seraphin Isabellas hand, och försäkrade, att han vore ailt för lycklig at att få honom till svärson. Den tjocke sekundanten var rörd. Den magre sade icke ett ord; men kastade förälskade blickar till bordet i salongen, der en förträfflig frukost stod anrättad. Pautalon hade som en erfaren man förutsett allt. Han visste, att tjocka sekundanter skola fångas med känslorna och magra med aptiten. Isabellas och Seraphins bröllop skall snart firas. (SLUT. —