Ankomna till öfverdomarens palats, bultade
ceremonimästaren på. Portvakten öppnade luc-
kan och frågade hvem det var.
— De sju städernas guvernör.
Porten slogs upp på vid gafvel. Ceremoni-
mästaren gick uppför en urgammal marmor-
trappa till stora salen, hvarest befunno sig öf-
verdomaren och åtskilliga af stadens förnärasta
dignitärer, hvilka, så till växt som anletsdrag,
hade en slående likhet med figurerna å taflor
från det sjette eller sjunde seklet.
Ceremonimästaren tog några steg framåt och
anmälde den främmande gästens namn och titel
samt den ovanliga beskaffenheten af hans ärende.
Detta tillkännagifvande syntes ej framkalla den
minsta rörelse eller öfverraskning, utan emot-
togs såsom en länge väntad fullbordan af en
profetia.
Don Fernando mottogs emellertid synnerli-
gen väl, ehuru vid detta mottagande kunde an-
märkas samma hofmanna-etikett som hittills
öfverallt mött honom. Han ville framtaga sina
kreditiver, men detta afböjdes artigt. Aftonen
egnades åt festiviteter; på den följande dagen,
då han skulle med alla sina män göra sitt in-
tåg i staden, var det meningen att, sedan kre-
ditiven med vedertagna ceremonier blifvit af-
lemnade, granska dem och installera honom i
hans nya värdighet såsom De sju städernas
guvernör.
Don Fernando fördes nu genom en lång fil
af rum, hvilka alla voro inredda med ex för-
åldrad prakt.
I en stor sal, hvars väggar voro behängda
med gyllenläderstapeter, var hela stadens ari-
stokrati samlad, och omkring väggarne hade
ståtliga damer och riddare tagit plats. Don
Fernando såg sig omkring, stum af förvåning.
Hvad som omgaf honom var ett återsken af