Ankomna till öfverdomarens palats, bultade ceremonimästaren på. Portvakten öppnade luckan och frågade hvem det var. — De sju städernas guvernör. Porten slogs upp på vid gafvel. Ceremonimästaren gick uppför en urgammal marmortrappa till stora salen, hvarest befunno sig öfverdomaren och åtskilliga af stadens förnärasta dignitärer, hvilka, så till växt som anletsdrag, hade en slående likhet med figurerna å taflor från det sjette eller sjunde seklet. Ceremonimästaren tog några steg framåt och anmälde den främmande gästens namn och titel samt den ovanliga beskaffenheten af hans ärende. Detta tillkännagifvande syntes ej framkalla den minsta rörelse eller öfverraskning, utan emottogs såsom en länge väntad fullbordan af en profetia. Don Fernando mottogs emellertid synnerligen väl, ehuru vid detta mottagande kunde anmärkas samma hofmanna-etikett som hittills öfverallt mött honom. Han ville framtaga sina kreditiver, men detta afböjdes artigt. Aftonen egnades åt festiviteter; på den följande dagen, då han skulle med alla sina män göra sitt intåg i staden, var det meningen att, sedan kreditiven med vedertagna ceremonier blifvit aflemnade, granska dem och installera honom i hans nya värdighet såsom De sju städernas guvernör. Don Fernando fördes nu genom en lång fil af rum, hvilka alla voro inredda med ex föråldrad prakt. I en stor sal, hvars väggar voro behängda med gyllenläderstapeter, var hela stadens aristokrati samlad, och omkring väggarne hade ståtliga damer och riddare tagit plats. Don Fernando såg sig omkring, stum af förvåning. Hvad som omgaf honom var ett återsken af