för det hon skaffat en så ypperlig vårdarinna åt barnen. Naturligtvis kunde hon derföre också icke ha någon aning om hvem fru Hastings var; ty hon hade aldrig känt sin systersons maka. Emellertid sof Ida, och hennes moder satt lutad öfver henne, uppsändande böner af tacksamhet till den gode Guden i himmelen, som hade låtit henne behålla sitt barn. Under de veckor af oaflåtligt vakande, som nu förlupit, hade de religiösa lärdomar, som blifvit henne meddelade i hennes tidigare ungdom, framställt sig för hennes själ med förnyad friskhet. Hennes hjertas ädlare känslor, som fåfänga och begär efter nöjen syntes hafva utplånat, hade ånyo vaknat till lif, och de spredo nu sin heliga skimmer öfver hela hennes själ. Det behöfdes för henne numera endast att återvinna Howards kärlek, som hon en gång förverkat, för att hennes jordiska lycka skulle blifva fullständig — för att hon skulle blilyckligare än hon någonsin varit. Och nu medan hon satt och betraktade sitt slumrande barn, erinrade hon sig, såsom hon ofta gjort, de villfarelser, hvilka hon begått och för hvilka hennes straff hade blifvit så strängt. Tennes fåfänga, hennes stolthet, hennes envisret — allt såg hon nu i sitt rätta ljus, och hon örde ofrivilligt handen öfver ögonen, likasom ville hona derigenom aflägsna den obehagliga Bynen, Ljudet af steg trängde till hennes öron, och vär hon såg upp, blef hon varse herr Dorrance. Uttrycket i hans ögon förändrades plötsligt; hon tyckte sig nu för första gången i dem upptäcka en viss sympati. Han sade: — Fru Hastings, har min tant sagt er att vi i nästa månad skola fara till landet — till hennes gods? — Nej, min herre, svarade hon, i det hon vänktejÖgonen,