för det hon skaffat en så ypperlig vårdarinna
åt barnen. Naturligtvis kunde hon derföre också
icke ha någon aning om hvem fru Hastings var;
ty hon hade aldrig känt sin systersons maka.
Emellertid sof Ida, och hennes moder satt
lutad öfver henne, uppsändande böner af tack-
samhet till den gode Guden i himmelen, som
hade låtit henne behålla sitt barn.
Under de veckor af oaflåtligt vakande, som
nu förlupit, hade de religiösa lärdomar, som
blifvit henne meddelade i hennes tidigare ung-
dom, framställt sig för hennes själ med förnyad
friskhet. Hennes hjertas ädlare känslor, som
fåfänga och begär efter nöjen syntes hafva ut-
plånat, hade ånyo vaknat till lif, och de spredo
nu sin heliga skimmer öfver hela hennes själ.
Det behöfdes för henne numera endast att
återvinna Howards kärlek, som hon en gång
förverkat, för att hennes jordiska lycka skulle
blifva fullständig — för att hon skulle blilyck-
ligare än hon någonsin varit.
Och nu medan hon satt och betraktade sitt
slumrande barn, erinrade hon sig, såsom hon
ofta gjort, de villfarelser, hvilka hon begått och
för hvilka hennes straff hade blifvit så strängt.
Tennes fåfänga, hennes stolthet, hennes envis-
ret — allt såg hon nu i sitt rätta ljus, och hon
örde ofrivilligt handen öfver ögonen, likasom
ville hona derigenom aflägsna den obehagliga
Bynen,
Ljudet af steg trängde till hennes öron, och
vär hon såg upp, blef hon varse herr Dorrance.
Uttrycket i hans ögon förändrades plötsligt;
hon tyckte sig nu för första gången i dem upp-
täcka en viss sympati. Han sade:
— Fru Hastings, har min tant sagt er att
vi i nästa månad skola fara till landet — till
hennes gods?
— Nej, min herre, svarade hon, i det hon
vänktejÖgonen,