nade HKåfva afvikit, lyckades icke komma utom fästningens palissader. Då ingen ledning kunde vinnas för upptäckande at sättet, på hvilket de rymt, antogs med temlig säkerhet att de gömde sig inom fästningen, hvartill ofulländade fästringsbyggnader gifva de rikligaste tillfällen. Att de rymmande på så sätt gå tillväga, är icke något ovanligt, emedan de sålunda i sina gömställen afse att tåligt förbida de:tre dygnen, under hvilka efter hvarje rymning, då ej redan är kändt att de rymde kommit utom fästningen, observationskedja af manskap utsättes utom palissaderna; -— efter den tiden krypa de fram och begifva sig på fyndigaste sätt utom fästningen, för att söka nya äfventyr eller utöfva nya illbragder. För omkring tre veckor sedan lyckades det sednast för tvenne kronoarbetskarlar att på detta sätt undkomma; de äro ännu oertappade. — Hvad de nu ifrågavarande angår, upptäcktes de onsdagsmiddag, då tvenne befunn08 hafva valt underjorden, och trenne tinnarne af templet till.sina respektive tilllyktsställen. De förra lågo nemligen utien för ändamålet gräfd-lämplig jordhåla, täckt med brädtäk, uti: en af Slutvärnets källare, de sednare hade flugit upp under taket uti ett af de. höga fästningstornen (kyrktornet). De hade hvar för sig förberedt sig på att göra väntningstiden så angenäm som möjligt, hvarföre ock Bacchus och kortmålaren St. Anton hade nedsändt något till förströelse. Efter att af de spanande ha blifvit. upptäckta, togos de. straxt. om hand af här förlågda kommendering af 1:sta Lifgrenadierregementet. Att. kronoarbetskarlar här vilja rymma, är, åtminstone: i: dessa svåra tider, högst märkvärdigt, orsaken får endåst sökas uti hvarje menniskas medfödda begär: efter frihet, ty. de hafva det, i sin ställning som straffade personer, utomordentligt: väl ordnadt. De äro synnerligen varmt och omsorgsfullt: beklädde; få en sund, god och tillräcklig föda, deri oblandadt rågbröd, kött och fläsk är mest ingående; äro väl, om än något trångt, inlogerade ; göra under sina arbeten intet för intet, utan få alltid sina arbetsskillingar, lämpade efter förmåga och flit; öfveransträngas aldrig uti arbete; behandlas uteslntande under arbete af fortifikationsbefälet, under hvilket de då stå, humant och med välvilja; under sjukdom vårdas: de på sjukhussalar i likhet med armåns manskad tillåtas och uppmuntras till att under fritid; för egen räkning arbeta hvad de vilja och kunna; vid förseelser, som extra judicialiter bestraffas, iakttagesväl. allvar och, då det behöfves, stränghet, men också mildhet, och mången gång, då så kan vara lämpligt för mindre tel, öfverseende. Den nuvarande bataljonschefen, som visar ordningssinne och god vilja, har bland andra reformer, som -han infört, sedan han för 10 mårader sedan mottog chefskapet öfver kronoarbetskåren, alldeles, vid extra judiciella bestraffningar, uteslutit: prygelstraffet — och vare detta honom sagdt till stor ära. Då i en föregående tid prygelstraffet dagligen och stundligen användes, och då det antogs, att utan samma kunde ej 600 man af sämsta kondnit hållas i disciplin och ordning, visar det sig nu, att utan detta vanhedrande och ohyggliga straffs användande uppehålles: synnerlig god ordning inom kåren, och förseelser — i följd deraf äfven straffen — aftaga i anmärkningsvärd grad. Måhända finnes icke inom något land en så väl hållen och filantropisk inrättning och tillflykt för straffade personer, som kronoarbetskåren. På samma gång som den upptager på viss tid dömde, öppnar den äfvenledes sina portar för frivillige, förut straffade personer, och en tillströmmande mängd af de sednare visar nogsamt, att de veta att uppskatta inrättningens värde. Mycket skulle visserligen kunna vara att säga mot den militäriska principen som går genom: det hela, hvilken har både sina oegentligheter och sina löjligheter, men det skulle föra in på ett ämne, somislängd och bredd skulle nu leda allt för vidt. Hvad som är visst, är: upprätta för ostraffade personer, en sådan inrättning, Som Krönoarbetskåren, och gif dem rätt att ingå som frivilliga på minst sex månader, eller längre om de behaga, och hundratusentals, dragne från eländet och hungren, skola strömma derin och välsigna en tillflyktsort, som ger bröd, beklädnad och hvad öfrigt menniskan nödtorftigt behöfver — och detta äfven för dem, som sjukdom till någon del försvagat, och åldern trycker. Men dessa samhällets olycksbarn måtte väl hafva något prerogativ till skydd, då lagarne äro hårda och strängare för de straffade, och då medmenniskor frukta, fly och förakta dem, — så att ingen annan utväg finnes för dem att Tefva. än att åter begå brott. Att ett sådant