nade HKåfva afvikit, lyckades icke komma utom
fästningens palissader. Då ingen ledning kunde
vinnas för upptäckande at sättet, på hvilket de
rymt, antogs med temlig säkerhet att de gömde
sig inom fästningen, hvartill ofulländade fäst-
ringsbyggnader gifva de rikligaste tillfällen.
Att de rymmande på så sätt gå tillväga, är icke
något ovanligt, emedan de sålunda i sina göm-
ställen afse att tåligt förbida de:tre dygnen,
under hvilka efter hvarje rymning, då ej redan
är kändt att de rymde kommit utom fästningen,
observationskedja af manskap utsättes utom
palissaderna; -— efter den tiden krypa de fram
och begifva sig på fyndigaste sätt utom fäst-
ningen, för att söka nya äfventyr eller utöfva
nya illbragder. För omkring tre veckor sedan
lyckades det sednast för tvenne kronoarbetskar-
lar att på detta sätt undkomma; de äro ännu
oertappade. — Hvad de nu ifrågavarande angår,
upptäcktes de onsdagsmiddag, då tvenne befun-
n08 hafva valt underjorden, och trenne tin-
narne af templet till.sina respektive tilllykts-
ställen. De förra lågo nemligen utien för ända-
målet gräfd-lämplig jordhåla, täckt med bräd-
täk, uti: en af Slutvärnets källare, de sednare
hade flugit upp under taket uti ett af de. höga
fästningstornen (kyrktornet). De hade hvar för
sig förberedt sig på att göra väntningstiden så
angenäm som möjligt, hvarföre ock Bacchus och
kortmålaren St. Anton hade nedsändt något till
förströelse. Efter att af de spanande ha blif-
vit. upptäckta, togos de. straxt. om hand af
här förlågda kommendering af 1:sta Lifgrena-
dierregementet.
Att. kronoarbetskarlar här vilja rymma, är, åt-
minstone: i: dessa svåra tider, högst märkvärdigt,
orsaken får endåst sökas uti hvarje menniskas
medfödda begär: efter frihet, ty. de hafva det, i
sin ställning som straffade personer, utomordent-
ligt: väl ordnadt. De äro synnerligen varmt och
omsorgsfullt: beklädde; få en sund, god och till-
räcklig föda, deri oblandadt rågbröd, kött och
fläsk är mest ingående; äro väl, om än något
trångt, inlogerade ; göra under sina arbeten intet
för intet, utan få alltid sina arbetsskillingar,
lämpade efter förmåga och flit; öfveransträngas
aldrig uti arbete; behandlas uteslntande under
arbete af fortifikationsbefälet, under hvilket de
då stå, humant och med välvilja; under sjukdom
vårdas: de på sjukhussalar i likhet med armåns
manskad tillåtas och uppmuntras till att under
fritid; för egen räkning arbeta hvad de vilja
och kunna; vid förseelser, som extra judiciali-
ter bestraffas, iakttages- väl. allvar och, då det
behöfves, stränghet, men också mildhet, och mån-
gen gång, då så kan vara lämpligt för mindre
tel, öfverseende.
Den nuvarande bataljonschefen, som visar ord-
ningssinne och god vilja, har bland andra refor-
mer, som -han infört, sedan han för 10 mårader
sedan mottog chefskapet öfver kronoarbetskå-
ren, alldeles, vid extra judiciella bestraffningar,
uteslutit: prygelstraffet — och vare detta honom
sagdt till stor ära. Då i en föregående tid pry-
gelstraffet dagligen och stundligen användes, och
då det antogs, att utan samma kunde ej 600
man af sämsta kondnit hållas i disciplin och ord-
ning, visar det sig nu, att utan detta vanhe-
drande och ohyggliga straffs användande uppe-
hålles: synnerlig god ordning inom kåren, och
förseelser — i följd deraf äfven straffen — af-
taga i anmärkningsvärd grad.
Måhända finnes icke inom något land en så
väl hållen och filantropisk inrättning och till-
flykt för straffade personer, som kronoarbetskå-
ren. På samma gång som den upptager på
viss tid dömde, öppnar den äfvenledes sina por-
tar för frivillige, förut straffade personer, och
en tillströmmande mängd af de sednare visar
nogsamt, att de veta att uppskatta inrättningens
värde. Mycket skulle visserligen kunna vara
att säga mot den militäriska principen som går
genom: det hela, hvilken har både sina oegent-
ligheter och sina löjligheter, men det skulle
föra in på ett ämne, somislängd och bredd skulle
nu leda allt för vidt.
Hvad som är visst, är: upprätta för ostraf-
fade personer, en sådan inrättning, Som Kröno-
arbetskåren, och gif dem rätt att ingå som fri-
villiga på minst sex månader, eller längre om
de behaga, och hundratusentals, dragne från
eländet och hungren, skola strömma derin och
välsigna en tillflyktsort, som ger bröd, bekläd-
nad och hvad öfrigt menniskan nödtorftigt be-
höfver — och detta äfven för dem, som sjukdom
till någon del försvagat, och åldern trycker.
Men dessa samhällets olycksbarn måtte väl
hafva något prerogativ till skydd, då lagarne
äro hårda och strängare för de straffade, och
då medmenniskor frukta, fly och förakta dem,
— så att ingen annan utväg finnes för dem att
Tefva. än att åter begå brott. Att ett sådant