den nu skulle blifva att hon hädanefter skulle
vara på sin vakt mot honom.
Margareta slog sig ned i samma fåtölj, uti
hvilken hon en timma förut kastat sig, lågande
af vrede — och hon började reflektera. Hon
såg de faror, för hvilka hon hade utsatt sig,
och hon undrade icke längre på att hennes
man velat skydda henne mot verlden och dess
frestelser. Och sedan hennes samvete nu en
gång vaknat ur sin slummer, underlät det icke
att anklaga henne för hennes förvillelser. Den
slöja, hvarmed sjelfkärleken höljt alla hennes
handlingar, var borttagen, och förödmjukad af
hvad hon nu såg, skulle hon säkerligen ha gått
till sin man och bedt honom om förlåtelse, så-
vida hon icke i den öppna skrifbordslådan var-
seblifvit de många ömma minnena af Howards
tidigare förbindelse.
— Jag kan icke betvifla att han har älskat
mig, sade hon till sig sjelf, erinrande sig många
händelser under deras äktenskap; jag kan icke
tvifla derpå, och det är jag som drifvit honom
att uppsöka minnena af sin första kärlek. Men
han har gjort orätt uti att dölja detta för mig;
om jag vetat att hans hjerta en gång tillhört
en annan, skulle Jag ha varit mera aktsam om
den skatt jag förvärfvat; men jag hade alltför
stort förtroende till min egen makt öfver ho-
nom. Om jag nu skulle tillstå för honom att
jag handlat orätt, att jag inser mina fel, huru
skulle han icke då triumfera öfver mig, anse-
ende sin första kärlek såsom ett oemotstånd-
ligt medel till att bringa mig till undergifven-
het? Nej, jag skall icke bereda honom denna
triumf. I stället skall jag sätta i verket den
tanke, som först föll mig in: han skall tro att
också jag har minnen.
Hon uppgjorde en plan för sin hämnd, hvar-
efter hon blåste ut ljusen i förmaket och begaf
sig tillbaka till biblioteket.