den nu skulle blifva att hon hädanefter skulle vara på sin vakt mot honom. Margareta slog sig ned i samma fåtölj, uti hvilken hon en timma förut kastat sig, lågande af vrede — och hon började reflektera. Hon såg de faror, för hvilka hon hade utsatt sig, och hon undrade icke längre på att hennes man velat skydda henne mot verlden och dess frestelser. Och sedan hennes samvete nu en gång vaknat ur sin slummer, underlät det icke att anklaga henne för hennes förvillelser. Den slöja, hvarmed sjelfkärleken höljt alla hennes handlingar, var borttagen, och förödmjukad af hvad hon nu såg, skulle hon säkerligen ha gått till sin man och bedt honom om förlåtelse, såvida hon icke i den öppna skrifbordslådan varseblifvit de många ömma minnena af Howards tidigare förbindelse. — Jag kan icke betvifla att han har älskat mig, sade hon till sig sjelf, erinrande sig många händelser under deras äktenskap; jag kan icke tvifla derpå, och det är jag som drifvit honom att uppsöka minnena af sin första kärlek. Men han har gjort orätt uti att dölja detta för mig; om jag vetat att hans hjerta en gång tillhört en annan, skulle Jag ha varit mera aktsam om den skatt jag förvärfvat; men jag hade alltför stort förtroende till min egen makt öfver honom. Om jag nu skulle tillstå för honom att jag handlat orätt, att jag inser mina fel, huru skulle han icke då triumfera öfver mig, anseende sin första kärlek såsom ett oemotståndligt medel till att bringa mig till undergifvenhet? Nej, jag skall icke bereda honom denna triumf. I stället skall jag sätta i verket den tanke, som först föll mig in: han skall tro att också jag har minnen. Hon uppgjorde en plan för sin hämnd, hvarefter hon blåste ut ljusen i förmaket och begaf sig tillbaka till biblioteket.