Talmännens tal.
Första kammarens talman, hr Gustaf La-
gerbjelke, besvarade konungens tal, först
med ett erkännande, liksom i affärsbref, att
kammaren riktigt mottagit meddelandet af
konungens tanka om riksdagens beslut i
afseende på penningeväsendet; derefter med
en hänsyftning på uteblifvandet af förslag
till förbättradt ordnande af landtförsvaret.
Talmannen yttrade vidare:
Tidens oro och tidens kraff äro talesätt,
ofta begagnade såsom uttryck af missmodig be-
klagelse, lika ofta äfven såsom anledning till
pockande tordringar. I vårt land — i det af-
seendet lyckligt framför de flesta andra — be-
röra dessa ytterligheter dock endast samhällets
yta, icke dess grund och botten. Lagbunden
frihet och lagbunden konungamakt, båda af fol-
ket med öfvertygelsens hängifvenhet älskade och
uppburna, båda i enigt förbund hvarandras bä-:
sta stöd, förläna det svenska samhället friskhet
och styrka. Med dem och genom dem förenas.
det gamla, i hvad det har godt, med det nya, i
hvad det har berättigadt, och fäderneslandets
sanna väl blir det höga målet, icke för strid,
men för ädel täflan. ;
Denna tirad är genmäle å konungens ytt-
rande angående de skiftande önskningar
som röra sig inom folket (Tidens oro och
tidens kraf) och den återhållande kraften.
Den återhållande kraftens ordförande ger
konungen fullkomligt rätt. I grund och bot-
ten är, enligt hans genomskinliga förmenan-
de, svenska folket mera återhållande än
framåtskridande. Detta förmenande tillkom-
mer det landtmännapartiet att bekräfta eller
vederlägga. Märkligt är att hr Lagerbjelke
sätter konungamakten efter den lagbundna
friheten. En annan rangordning plägade
följas under de gamla ståndsriksdagarne, och
afvikelsen härifrån utgör ett tecken, bland
många andra, på att andan af vår stats-
författning verkligen är ändrad, ehuru vid
ministerkrisens afgörande en protest mot
detta antagande afgafs.
Andra kammarens talman inlät sig icke
på det kinkiga ämne som konungen an-:
gilvit; — åtminstone är det bra svårt att
upptäcka något slags politisk mening i hr
biskopens oskyldiga tal om den glädje,
hvarmed en hvar återvänder till sin in-
skränktare verkningskrets i hembygden: kan-
hända ligger dock en reservation jordfästad
i efterföljande tirad
Må frukterna af våra bemödanden både der
och här vara i menniskors ögon huru OaNnsen-
liga som helst, så är ändå säkert, att den Herre,
som råder öfver himmel och jord, aldrig låter
någon efter Hans vilja fullbordad gerning vara
ett förspildt utsäde.