kretsar, der ni finner er så väl. Vill ni härefter hedra mig med att vara er ledsagare och ödmjuka tjenare; ty jag kan försäkra er att det gör mig ett stort nöje att uppvakta er. Herr Dorrance väntade icke på sin hustrus svar; han steg fram så att han blef synlig och stod midt framför dem. Han åsidosatte sin vanliga artighet, när han, fattande sin makas arm och temligen häftigt dragande henne till sig, yttrade: — Jag vill befria er, Herr Gråham, från allt Vidare besvär för min frus skull. Ilon skall hädanefter icke deltaga i sällskapslifvet, utan att vara åtföljd och beskyddad af mig. Hans uppträdande var så plötsligt, så oförutsedt, att både den unge herrn och damen stodo svarslösa. . I nästa ögonblick hade herr Dorrance tillstängt porten, utan att ens säga godnatt åt herr Graham. ; Hans makas ögon gvistrade af vrede, då hon, slitande sig från honom, skyndade iniförmaket och kastade sig i en fåtölj. Hennes lilla fot stampade med nervös häftighet mot mattan, och hennes kinders rodnad blef allt mörkare. När herr Dorrance kom efter henne, vände hon sig ifrån honom med en åtbörd af förakt. Så ofta han försökte tala, svarade hon med förolämpande ord, så att han slutligen, retad till yttersta grad, grep hennes arm, oct, tryckande sina fingrar hårdt deremot, sade han: — Gode Gud, Margareta! Har ni då intet. medlidande med mig? Ser ni icke att ni gör mig till er fiende ? Hon gaf icke ett ljud ifrån sig, ehuru det gjorde mycket ondt i armen, Hon sökte icke ens befria sig från honom, utan hon hängaf sig i stället med en viss öfvermodig förnöjelse åt den tanken att han hade glömt sig ända der