kretsar, der ni finner er så väl. Vill ni här-
efter hedra mig med att vara er ledsagare och
ödmjuka tjenare; ty jag kan försäkra er att
det gör mig ett stort nöje att uppvakta er.
Herr Dorrance väntade icke på sin hustrus
svar; han steg fram så att han blef synlig och
stod midt framför dem. Han åsidosatte sin
vanliga artighet, när han, fattande sin makas
arm och temligen häftigt dragande henne till
sig, yttrade:
— Jag vill befria er, Herr Gråham, från allt
Vidare besvär för min frus skull. Ilon skall
hädanefter icke deltaga i sällskapslifvet, utan
att vara åtföljd och beskyddad af mig.
Hans uppträdande var så plötsligt, så oför-
utsedt, att både den unge herrn och damen
stodo svarslösa. .
I nästa ögonblick hade herr Dorrance till-
stängt porten, utan att ens säga godnatt åt herr
Graham. ;
Hans makas ögon gvistrade af vrede, då hon,
slitande sig från honom, skyndade iniförmaket
och kastade sig i en fåtölj. Hennes lilla fot
stampade med nervös häftighet mot mattan, och
hennes kinders rodnad blef allt mörkare.
När herr Dorrance kom efter henne, vände
hon sig ifrån honom med en åtbörd af förakt.
Så ofta han försökte tala, svarade hon med
förolämpande ord, så att han slutligen, retad
till yttersta grad, grep hennes arm, oct, tryc-
kande sina fingrar hårdt deremot, sade han:
— Gode Gud, Margareta! Har ni då intet.
medlidande med mig? Ser ni icke att ni gör
mig till er fiende ?
Hon gaf icke ett ljud ifrån sig, ehuru det
gjorde mycket ondt i armen, Hon sökte icke
ens befria sig från honom, utan hon hängaf sig
i stället med en viss öfvermodig förnöjelse åt
den tanken att han hade glömt sig ända der-