Spelklubbar i Paris.
Det finnes i Paris frågor, hvilka periodiskt
komma på dagordningen och diskuteras med stör-
sta ifver, utan att någonsin få en tillfredsstäl-
lande lösning. Till dessa höra först och främst
spel. Det går aldrig något år förbi, som icke
en eller annan storartad skandal i den stora
verlden, liksom för ett par månader sedan,
bringar det rykte i omlopp att baccarat och
alla andra hazardspel skola förbjudas i Paris
klubbar (cercles); men dagar, veckor, månader
gå, reglemente följer på reglemente, men icke
ett enda innehåller ett ord om spel; och lans-
quenet och baccarat regera ursinnigare än förr.
Jag har hört dessa klubbar beskrifvas af en f.
d. medlem, skrifver en korrespondent. Der fö-
res nästan ingen allvarlig konversation; som
oftast sitta spelarne tysta kring spelbordet, och
bakom dem stå flere lika tysta grupper, hvilka
se på; spelarnes ansigten äro feberglödande och
ögonen gnristra af begär att gissa det kort, som
kommer att spelas ut. Här finnas icke mera
några vänner. Klubben liknar en valplats, der
blott finnas vinnande och tappande.
Man må icke tro, att det endast är unga då-
rar, hvilka här ruinera ett helt lif, som kunde
hafva blifvit nyttigt och gagnande. Aldre män,
familjefäder, bortspela här en förmögenhet, som
icke tillhör dem allena, hustruns, barns, syst-
rars förmögenhet. De äldre äro de värsta syn-
darne. En sådan syndare spelar dag, afton,
natt! Han vill rätta ödets orättvisor, säger han;
lyckans hjul måste väl en gång rulla uppåt!
Han spelar så länge han eger någonting. Der-
efter spelar han på hedersord och lemnar spel
huset, skyldig en stor summa till en person,
som han knappast känner. Andra dagen är han
sansad och ser med förfäran, att hanicke alle-
nast är ruinerad, utan ock vanärad. Stundom
blir ett sjelfmord slutet på eländet. Ofta gör
den ruinerade en kortare eller längre resa: Bräs-
sel eller Newyork är gerna målet; kort sagdt,
han försvinner. Några påstå att han dödat sig;
andra Je ondskefullt och berätta saker, hvilka
Hyhöra skandalens allra vederstyggligaste om-
råde.
De förnäma klubbarna i Paris hafva seder
och bruk, hvilka hos oss äro fullkomligt obe-
kanta.
Då de summor, om hvilka man spglar, äro för
stora att figurera på bordet, har man skapat
jettoner från 100 till 1,000 francs, och det är
icke de sistnämnde, hvilka begagnas minst. I
det spelaren tager plats, utställer han en anvis-
ning på 100, 200 eller 1,000 louisdorer, hvars
belopp ögonblickligen betalas honom i jettoner
och som han efter behag kan förnya till soirens
slut. Efter slutadt parti vexlar den vinnande
sina jettoner i klubbens egen kassa mot reda
penningar. Hvarje spelaro är skyldig att inom
14 dagar inlösa sina anvisningar, Denna kre-
dit säges icke vara främmande för de många
spel-tragedierna; de sluta med förlusten af spe-
larens borgerliga anseende, om de icke sluta med
hans död. Den underlättar spelarens ruin genom
att gifva honom 14 dagars frist, men utsätter
också kassan för förluster. För någon tid se-
dan fanns på en spegel i spelsalen på en af de
förnämsta klubbarna fastklistrad en anvisning,
hvars underskrift kassören icke har kunnat tydå.
Den afton den utställdes, fanns vid spelbordet
endast 9 personer. Har en af dessa, hvilka alla
äro medlemmar af klubben, begagnat hieroglyfer
i stället för sin namnteckning? Det tyckesicke
vara troligt, ty alla äro rika och förnäma och
alla nio förneka på det bestämdaste uaderskrif-
ten. Bedrägerier af detta slag höra emellertid
till sällsyntheterna och syndakassan står sig
briljant.
Kassörernas räkenskaper utvisa, att under år
1867 är in- och utbetalt 23 mill. Räkenskaperna ut-
visa också att en mycket bekant utländsk mag-
nat, som i fjol sades hafva ruinerat sig på spel
och som hastigtlemnade Paris, på baccarat hade
vunrit 1,800,000 francs och åter förlorat 800,000,
således en differens af en million till spelarens
favör. De höga herrarna göra för öfrigt icke
mycket väsen af en million, vunnen på spel. En
af de bekaute spelarne, som man pyligen en af-
ton frågade, hvad han uträttat, gaf med en axel-
ryckning till svar: Så godt som ingenting; jag