Spelklubbar i Paris. Det finnes i Paris frågor, hvilka periodiskt komma på dagordningen och diskuteras med största ifver, utan att någonsin få en tillfredsställande lösning. Till dessa höra först och främst spel. Det går aldrig något år förbi, som icke en eller annan storartad skandal i den stora verlden, liksom för ett par månader sedan, bringar det rykte i omlopp att baccarat och alla andra hazardspel skola förbjudas i Paris klubbar (cercles); men dagar, veckor, månader gå, reglemente följer på reglemente, men icke ett enda innehåller ett ord om spel; och lansquenet och baccarat regera ursinnigare än förr. Jag har hört dessa klubbar beskrifvas af en f. d. medlem, skrifver en korrespondent. Der föres nästan ingen allvarlig konversation; som oftast sitta spelarne tysta kring spelbordet, och bakom dem stå flere lika tysta grupper, hvilka se på; spelarnes ansigten äro feberglödande och ögonen gnristra af begär att gissa det kort, som kommer att spelas ut. Här finnas icke mera några vänner. Klubben liknar en valplats, der blott finnas vinnande och tappande. Man må icke tro, att det endast är unga dårar, hvilka här ruinera ett helt lif, som kunde hafva blifvit nyttigt och gagnande. Aldre män, familjefäder, bortspela här en förmögenhet, som icke tillhör dem allena, hustruns, barns, systrars förmögenhet. De äldre äro de värsta syndarne. En sådan syndare spelar dag, afton, natt! Han vill rätta ödets orättvisor, säger han; lyckans hjul måste väl en gång rulla uppåt! Han spelar så länge han eger någonting. Derefter spelar han på hedersord och lemnar spel huset, skyldig en stor summa till en person, som han knappast känner. Andra dagen är han sansad och ser med förfäran, att hanicke allenast är ruinerad, utan ock vanärad. Stundom blir ett sjelfmord slutet på eländet. Ofta gör den ruinerade en kortare eller längre resa: Brässel eller Newyork är gerna målet; kort sagdt, han försvinner. Några påstå att han dödat sig; andra Je ondskefullt och berätta saker, hvilka Hyhöra skandalens allra vederstyggligaste område. De förnäma klubbarna i Paris hafva seder och bruk, hvilka hos oss äro fullkomligt obekanta. Då de summor, om hvilka man spglar, äro för stora att figurera på bordet, har man skapat jettoner från 100 till 1,000 francs, och det är icke de sistnämnde, hvilka begagnas minst. I det spelaren tager plats, utställer han en anvisning på 100, 200 eller 1,000 louisdorer, hvars belopp ögonblickligen betalas honom i jettoner och som han efter behag kan förnya till soirens slut. Efter slutadt parti vexlar den vinnande sina jettoner i klubbens egen kassa mot reda penningar. Hvarje spelaro är skyldig att inom 14 dagar inlösa sina anvisningar, Denna kredit säges icke vara främmande för de många spel-tragedierna; de sluta med förlusten af spelarens borgerliga anseende, om de icke sluta med hans död. Den underlättar spelarens ruin genom att gifva honom 14 dagars frist, men utsätter också kassan för förluster. För någon tid sedan fanns på en spegel i spelsalen på en af de förnämsta klubbarna fastklistrad en anvisning, hvars underskrift kassören icke har kunnat tydå. Den afton den utställdes, fanns vid spelbordet endast 9 personer. Har en af dessa, hvilka alla äro medlemmar af klubben, begagnat hieroglyfer i stället för sin namnteckning? Det tyckesicke vara troligt, ty alla äro rika och förnäma och alla nio förneka på det bestämdaste uaderskriften. Bedrägerier af detta slag höra emellertid till sällsyntheterna och syndakassan står sig briljant. Kassörernas räkenskaper utvisa, att under år 1867 är inoch utbetalt 23 mill. Räkenskaperna utvisa också att en mycket bekant utländsk magnat, som i fjol sades hafva ruinerat sig på spel och som hastigtlemnade Paris, på baccarat hade vunrit 1,800,000 francs och åter förlorat 800,000, således en differens af en million till spelarens favör. De höga herrarna göra för öfrigt icke mycket väsen af en million, vunnen på spel. En af de bekaute spelarne, som man pyligen en afton frågade, hvad han uträttat, gaf med en axelryckning till svar: Så godt som ingenting; jag