fr
ens ord : kärleken är starkare än döden, svart-
sjukan grymmare än grafven.
I.
Ehurn läsaren af ofvanstående väl kan tycka att
Margareta Dorrance var en lättsinnig och hjert-
lös qvinna, så var detta likväl ej alldeles för-
hållandet. Gerna skulle Margareta hafva sla-
git sina armar omkring Howards hals, erkän-
nande att af allt hvad hon i vredesmod sagt,
ingenting var på allvar menadt, om hon blott
varit öfvertygad om, att han sagt henne det-
samma och verkligen menat det.
Ofta hade han förlåtit henne hvad hon i öf-
verilning yttrat, och hon tviflade icke på att
han äfven nu skulle göra sammaledes; men
högmodet förbjöd henne att närma sig honom.
Hon hade i hans själ frammanat känslor, hvilka
tiden aldrig skulle kunna utplåna, och sannin-
gen häraf framstod med hvarje dag allt kla-
rare för hennes medvetande. Med ett konstladt
lättsinnes mask sökte hon dölja hvad som ar-
betade i djupet af hennes själ, och den stän-
diga köld, med hvilken hennes make bemötte
henne, öfvertygade henne blott alltför väl om,
att hon förlorat den kärlek, hvilken hon så
litet vetat att uppskatta, då hon egde den.
Slutligen upphörde hon att göra sig sjelf fö-
rebråelser. Om hon handlat orätt, då hon ej,
så som sig bordt, sökt bereda sin mans säll-
het, så hade hon likväl i ett annat fall bemött
honom bättre än han henne: hon hade i utbyte
mot ett deladt hjerta gitvit honom ett odeladt.
Med sinnet uppfyldt af dessa tankar, beslöt
hon att mot sin make iakttaga ett uppförande,
som i hans själ skulle uppväcka den svartsju-
ka, som hon i början tillvitat honom.
— Om i hans bröst ännu finnes qvar minsta