fr ens ord : kärleken är starkare än döden, svartsjukan grymmare än grafven. I. Ehurn läsaren af ofvanstående väl kan tycka att Margareta Dorrance var en lättsinnig och hjertlös qvinna, så var detta likväl ej alldeles förhållandet. Gerna skulle Margareta hafva slagit sina armar omkring Howards hals, erkännande att af allt hvad hon i vredesmod sagt, ingenting var på allvar menadt, om hon blott varit öfvertygad om, att han sagt henne detsamma och verkligen menat det. Ofta hade han förlåtit henne hvad hon i öfverilning yttrat, och hon tviflade icke på att han äfven nu skulle göra sammaledes; men högmodet förbjöd henne att närma sig honom. Hon hade i hans själ frammanat känslor, hvilka tiden aldrig skulle kunna utplåna, och sanningen häraf framstod med hvarje dag allt klarare för hennes medvetande. Med ett konstladt lättsinnes mask sökte hon dölja hvad som arbetade i djupet af hennes själ, och den ständiga köld, med hvilken hennes make bemötte henne, öfvertygade henne blott alltför väl om, att hon förlorat den kärlek, hvilken hon så litet vetat att uppskatta, då hon egde den. Slutligen upphörde hon att göra sig sjelf förebråelser. Om hon handlat orätt, då hon ej, så som sig bordt, sökt bereda sin mans sällhet, så hade hon likväl i ett annat fall bemött honom bättre än han henne: hon hade i utbyte mot ett deladt hjerta gitvit honom ett odeladt. Med sinnet uppfyldt af dessa tankar, beslöt hon att mot sin make iakttaga ett uppförande, som i hans själ skulle uppväcka den svartsjuka, som hon i början tillvitat honom. — Om i hans bröst ännu finnes qvar minsta